Har jag blivit en sådan nu?

Januari – inte den stoltaste yrkesmånaden… näsan rinner, ögonen är trötta, julen avklarad med allt vad det innebär, utvecklingssamtal ska genomföras och just det – vi ska undervisa också. Lektioner ska genomföras och våren förberedas.

Nytt schema, ny struktur på jobbet, nytt arbetsrum… det händer saker i varje hörn…eleverna är på uppstart efter lov. De har vänt på dygnet, de känner av mörkret och tillsammans ska vi nu prestera.

Nya arbetsområden ska förberedas, kollegor informeras, vårdnadshavare träffas och möten hållas. Allt i en rasande takt såhär vid terminsstart.

Plötsligt så märker jag där i hörnet av mitt skrivbord. Mitt i planeringsivern så upptäcker jag något för mig helt nytt. Blicken fastnar på en hög med koppar… en ojämn stapel odiskade muggar. För mig helt obemärkt har det vuxit sig en stapel med lergods vid min sida.

Mina koppar.

Helt plötsligt så slår mig tanken- har jag blivit en sådan… den där som muggarna har samlats på hög hos…Den där som de ilskna lapparna nere i personalrummet är ämnad för. 

”Lämna tillbaka muggarna när du använt dem. Stoppa dem i diskmaskinen så att andra kan använda dem.”

En av de där med muggar på hög vid skrivbordet. Någon som tillsynes är helt oförmögen att ta med sig koppen tillbaka till sin rätta plats.

Vad säger det här mig…vilket fack kan vi placera de där personerna med muggar på hög. 

Vad symboliserar högen med muggar? Ivrigt flit, en rebellisk ådra, en resignerad gest eller allmänt slarv?

Muggar som borde hittat sin väg till diskmaskinen i personalrummet men som blir kvar på mitt skrivbord. Kvar och förlagda till det där gör jag lite senare.

Kanske är det något att vara stolt över. Jag maximerar verkligen min tid till mitt arbete och just koppar prioriterar jag inte. Mitt kall är pedagogiken och just här och just nu får koppen vänta. Koppen prioriterar jag inte. Det låter bra!

Kanske är det något att skämmas över. Hur svårt kan det vara- bär ner muggarna till diskmaskinen. Mina stackars kollegor saknar just i denna stund en kopp till deras välförtjänta paus. Koppen måste prioriteras. Det låter mindre bra!

En liten del av arbetsvardagen och definitivt inte den viktigaste- men plötsligt så stod de bara där. En hög med muggar. På MITT skrivbord. Helt klart något nytt i yrkesvardagen. Hade inte ens märkt att högen med stengods vid min sida börjat växa.

Har jag blivit en sådan nu?