Karin bygger undervisning

Får jag som lärare säga att jag trivs på jobbet?

Får jag som lärare säga att jag hinner med mitt jobb?

Får jag som lärare säga att jag förstår kunskapskraven?

Får jag som lärare säga att mina elever uppnår sina mål?

Får jag som lärare säga att det är lugnt i mitt klassrum?

Får jag som lärare säga att det här är världen roligaste jobb?

Får jag som lärare säga till andra:  ”Sök dig till skolvärlden för här får du lära dig nya saker varje dag? Det är spännande varje dag.”

Får jag som lärare säga det? Eller är jag då inte lärare av idag 2019 utan något annat?

Är det inte dags för oss i yrket att ta tillbaka diskussionen och visa på de bra saker som sker varje dag i våra klassrum?

Är det inte dags för medierna att visa på de goda exemplen?

Är det inte dags att lyfta fram de lärare som jobbar och jobbar samt lyckas och lyckas?

Ofta ofta hör jag ord som ”kaos”, ”kris” och ”det värsta jag sett” i de mest varierande tillfällena både i medias rapportering, i sociala forum eller under arbetsdagen.

Vad står egentligen bakom de orden?

Vad förmedlar jag när jag säger dessa ord?

Hur är det att höra dessa ord? För mig, som är väl mer åt det fyrkantiga hållet och tar orden för vad det faktiskt står för bokstavligen, så blir det stora ögon när jag hör dessa ord. Inte för inte tänker jag; Oj, hur kunde det bli så? När jag sedan hör historien bakom orden så blir jag ofta förvånad, är det kris, kaos och det värsta?

Ett scenario då jag tänker att det verkligen skulle vara kaos och kris är om brandlarmet går, det faktiskt brinner, i samband med det är halva kollegiet sjukt, en elev får lågt blodsocker, en annan ramlar i trappan och den tredje får en panikattack samtidigt som tre andra elever börjar slåss. Då är det kaotiskt en stund helt klart innan någon vuxen tar kommandot och tar riktning på händelsen. Jag har hittills aldrig varit med i en sådan situation, tack och lov. Men ändå hör jag orden kris, kaos, det värsta…

Visst har jag varit med om stunder på jobbet där både våld, tårar och allmän röra varit närvarande. Men att lyfta det som ett konstant tillstånd, det ställer jag inte upp på. Ja det kan vara rörigt ibland, ja tyvärr kan det förekomma våld och ibland känns det tungt på jobbet.

Vissa ord är modeord helt klart. ”Så att säga”, sa var och varannan person för ett par år sedan i varje mening. Idag är det mycket som är fantastiskt och magiskt. Sen kommer ord som kris och kaos.

Är det stunder när jag känner att jag inte har riktigt koll, ja de är läskiga och kommer med jämna mellanrum. Är det kris och kaos? Nej mer en stund som väntar på mig att ta vuxenansvar och leda situationen i en riktning.

Är det när det kommer stunder som jag inte förväntade mig, då är det ju varje dag, varje stund nästan i skolan, men att kalla det kris och kaos… nej, håller inte med.

Är det stunder där jag tycker att det är mycket eller skolledning tagit beslut som är helt uppåt väggarna? Ja, det händer men som medlem i ett fackförbund och en person som för dialog med skolledningen så lägger jag frågan där den hör hemma.

Vad vill jag då säga? Tycker det är hög tid att ta fram de berättelser som sker varje dag i klassrummen runt om i landet. En person i ett socialt forum ställde frågan: Får jag skryta över mina kollegor? Självklart skrev många tillbaka. Det är de historierna vi behöver. De historier som får oss lärare att stanna kvar i yrket och verkligen älskar det vi gör varje dag. Tillsammans är vi en oerhört stark och kompetent grupp som verkligen bär framtiden i  vår vardag – varje dag.

”Hur känns det att vara någons framtid?” frågade en elev idag samtidigt som jag funderade över det här inlägget. Blev rörd av orden. Att vara del av någons framtid det är stort, svarade jag. ”Det blir så många vågor in i framtiden.”

Så räck upp handen eller sätt dig vid tangenterna och berätta om din dag och ta fram den där historien som oftast inte syns i det mediala bruset. De är historierna som fyller vår arbetsvardag och som gör att lärare efter lärare är kvar i yrket och inte kan tänka sig göra något annat. De där fantastiska stunderna när det sker ren skär magi i just ditt klassrum.

Eller får jag som lärare inte säga så?