Att hålla kunskapsfokus

När lugnet är på plats, genomgången klar och eleverna har sitt material redo för lektion. Vad kommer då?

Att få eleverna att hålla kunskapsfokus är helt klart en av de mer utmanade uppgifterna i yrket. Fantastiska genomgångar, digitala hjälpmedel och inspirerande projekt i alla ära men när det gäller att hjälpa eleverna hålla fokuset i studierna då gäller det att plocka fram helt andra verktyg ur den pedagogiska kunskapsbanken.

Jag som pedagog och ansvarig för undervisningen har ett tydligt mål. Peppad och övertyg om att det här blir bra. Förhoppningsvis känns inte det som står på agendan som ett oöverskådligt berg som ska bestigas för mina elever. Som med alla klasser så varierar elevernas förmågor- alla är individer olika bakgrund och olika fallenhet för att ta till sig det som läroplanen förmedlar att vi ska arbeta med.

Kunskapsfokus är det som gör att lektionerna fungerar och för arbetet framåt. Här krävs det från mig som pedagog en hel del verktyg så att allt ska fungera.

Vilka konflikter ska jag gå in i när någon låter sig störas i sina studier? Vilka konflikter ska jag låta bli och istället göra en undanmanöver och lägga fokuset tillbaka till studierna? Ständiga avvägningar för att få bästa tänkbara resultat för studierna och för lugnet i gruppen.

I genomgången är det alltid noga med att skildra målet med vart vi ska i undervisningen samt vad som är syftet med just det här passet. Det hjälper mig sedan även när det är dags att hjälpa eleverna att hålla kunskapsfokus.

Vad är det som ska göras idag? Vad är det vi tränar på? Vad är det som du ska lära dig?

För den som känner att uppgiften är svår eller har en dag som börjat fel så finns ofta många bortförklaringar och aktiviteter som gör att uppgiften inte är det som är högsta prioritet för den eleven.

Inte helt sällan lyckas eleven riktigt bra med att övertyga mig om att just dennes bortförklaring är väl att lyssnas på och jag hamnar i en diskussion som är långt ifrån det som vi faktiskt ska göra.

Ibland är jag snabbare och fångar elevens fokus tillbaka till lektionen och vad som faktiskt ska göras.

Här finner jag det mycket viktigt att jag som ansvarig för lektionen har med mig extra pennor, extra böcker eller uppgifter. Allt för att hjälpa eleverna hålla kunskapsfokus. Jag ska inte ge dem någon anledning att lämna rummet och vandra bort från det svåra. Här har jag tidigare fått höra att vi curlar eleverna för mycket. Jag ser det inte så. Självklart ska de lära sig att ta ansvar och ha med sig material men det finns en tid och plats för allt. Har eleven en dålig dag eller att uppgiften är svår då ska inte hämtning av material kunna bli ursäkten att vandra bort från det svåra.

Vad är det du ska göra? Vad måste du hinna med den här lektionen? Hur ska vi jobba för att hålla fokus på kunskapen?

Ständiga påminnelser och cirkulation i klassrummet till dem som behöver stödet i att hålla kunskapsfokus.

Papper papper papper

Jag har samlat in 180. Hur många har du samlat in?

Likt Joakim von Anka eller Scrooge som både badar och räknar sina pengar sitter jag där upp till öronen med blanketter och formulär vid terminsstarten. Hälsointyg, kontaktuppgifter, labb-säkerhet, kostblanketter, GDPR- info och allt vad det nu är. Papper papper papper. Eleverna tar hem. Karin samlar in. Precis när jag tänker nu är det väl ändå klart då kommer ett gäng till.

Terminsstart – snart kommer löven skifta färg och börjat falla. I klassrummet är det papperna som faller och högarna växer.

Tanken slog mig i fredags när jag hade sex stycken insamlingar av blanketter på gång och två stycken utlämningar av blanketter.

Jag är ju just nu SO och svenska lärare. Har fem ämnen i två klasser och sätter omkring 300 betyg till jul. Det är många kunskapskrav en hel del centralt innehåll och väldigt många förmågor som ska betas av. Det här med planering framförhållning anpassning kring det är inga större problem.

Men sen kom vi till det här med blanketterna.

Papper, papper, papper.

Ingenstans står väl skrivet i vad som ingår i våra tjänster om dessa blankett insamlingar. Det ingår som ett självklart tillägg om vi är klasslärare eller mentorer.

Själva logistiken kring blankett hanteringen måste jag erkänna att jag är självlärd. Inte en endaste liten poäng fick jag till livs att denna syssla skulle kunna ta minst lika mycket tid som låt säga förberedelsen av lära känna – veckan vid terminsstarten med ny grupp. Har nog heller aldrig hört det dryftas bland kollegor att vi kanske borde dela erfarenhet och framförallt bra tips om hur denna tillsynes självklara intet syssla ska hanteras.

Det här är ju en syssla som tar en hel del tid och tankekraft i början av alla pass de första veckorna. Vissa lämna in sina lappar direkt andra vänta lite. Några tappa bort. En del glömmer helt enkelt- just ja ett papper skulle in.

Det här lilla papperet kan ju verka oskyldigt. Men allt blir multiplicerat med 30. Sedan räcker det ju aldrig med ett heller. Det här är ju något som tar mycket tid och kräver otroligt mycket logistik. En sak jag med min yrkesroll bara förväntas göras. Gärna även diskret och snygg så det på intet sätt påverkar lektionstiden. Även fast just nu åtta olika dokument ligger under mitt beskydd för utlämning och inhämtning. Onekligen en hel del arbete samt något som faller tungt med mentors och klasslärarrollen.

Ingenstans får vi väl lära oss om denna uppgift. Hur administrerar jag bäst lapp insamlandet? En syssla som är logisk men märkligt, tidskrävande och ständigt upprepande.

Har ingen riktig fråga och då heller inga svar. Kvar är mer bara tanken på alla dessa uppgifter som förväntas göras utan att jag fått lära mig hur eller heller ej när.

Höstterminen här och snart faller löven i klassrummet faller redan papperna.

Tystnad, alla på plats, ridå…

Då var det dags. En ny grupp ska tas emot. Jag har läst allt som går att läsa om att bygga grupp. Möta nya grupper har jag gjort förut. Jag vet vad det innebär men ändå står jag där på morgonen nervös och pirrig inför ny termin med ny grupp.

Vi har haft överlämningar. Jag har sett bilder. Det är funnits klasslistor. Jag har skrivit ner små anteckningar för att förbereda mig.

Men inget kan ju egentligen förbereda mig för stunden när vi först ska träffas. Hur kommer det egentligen gå? Vilka är eleverna egentligen som jag kommer att möta? Vad betyder egentligen orden som sas på överlämningen? Hur väl stämmer överlämningen överens med mina tidigare erfarenheter av elever och klassrumssituationer. Hur mycket jag än förberett mig så är det nu terminsstart med ny grupp och allt är ett oskrivet blad.

Ridån är nere klockan 0900 på måndag morgon. På skolgården ska vi alla samlas. Rektorn ska välkomna den nya terminen. Själv kommer jag stå vid sidan av med min klasskylt och mentorskollega. Gluttandes genom ridån. Är det fullsatt även denna gång? Är det många i publiken?

På lärarutbildningens första termin fick jag den stora förmånen att ha Anna som didaktik- och retoriklärare. Alla vi som hade Anna var dels lite tagna av hennes fantastiska förmåga att lära ut men också att känna oss trygga. Vid ett tillfälle så pratade vi om varför vi blev lärare. Hade själv då precis efter två misslyckade försök på teaterskolan och otaliga amatörteaterprojekt samt militär och polisambitioner beslutat mig för att det var ju ändå lärare jag skulle bli. Anna tog då ordet och sa;

Ja, som lärare så är du ju både regissör, skådespelare, manusförfattare och biljettklippare varje dag. Känns som ett helt rätt steg att ta.

Vid ett annat tillfälle skulle vi göra en presentation inför de andra lärarstudenterna. Minns inte om vi fick välja temat själva eller om det ar bestämt. Minns däremot väldigt väl att det var oerhört nervöst. Vi hade lärt oss göra manus och vi hade lärt oss retorikens och didaktikens grunder. Publiken denna gång kunde exakt det jag kunde och var exakt lika nervös som jag var.

Efteråt sa Anna som feedback på mitt framträdande:

När jag såg dig därframme innan ditt framträdande, då förstod jag att det här kommer att bli bra.

Styrkan i de orden och makten som finns i vårt yrke är svår att fatta. Här är jag nu 17 år efter examen. Redo att ta emot ännu en ny grupp. Extra pirrigt denna gång är att jag är ny på skolan. Jag är bara en av många vuxna som passerat dessa barns liv hittills. Just i skrivandet stund är jag ett namn på ett papper och en person som för dem saknar relevans och som de har absolut ingen relation till.

Jag är pirrig. Precis som Alfons Åbergs fröken har jag haft lite svårt att sova. Eleverna är nog också lite nervösa. Konstigt nog varje gång innan jag träffar nya elever så tänker jag dem alltid äldre till sättet. Jag tänker dem alltid som superkritiska och kanske till och med dem som ska bli de första som inte kommer att lyssna eller vilja respektera det som jag vill att vi tillsammans ska uppnå i klassrummet.

Varje läsår har jag hittills haft fel. Har hittills alltid mött betydligt yngre, allt studievillig och engagerade elever med stor vilja att lyckas med sina egna studier. Hur blir det denna gång?

Då var det dags en ny termin.

Tystnad, alla på plats, ridå…

ps. jag kan inte mycket om det här

Har du någonsin haft känslan att känna; -Jag kan verkligen inte det här. När ska någon komma och genomskåda bluffen i min undervisning?

Förstår jag läroplanen som den ska förstås?

Tolkar jag kunskapskraven rätt när jag bedömer mina elevers arbeten?

Har jag förstått syftestexten som den ska förstås?

Inför Geologinsdag i september förra läsåret fick jag mig en tanke som hängt med sedan dess.

Det är något med stenar. Så fort jag tar med stenar in i klassrummet så händer det något med mina elever. Den tuffaste tonåringen får något i blicken, den hängivna studenten blir än mer intresserad och även den tystlåtnes blick glimmar till och kanske till och med bjuder på en historia.

Inte sälla så kryper det fram frågor som;

– Karin, jag har en sten hemma som är lite röd och ganska slät. Vet du vad det är?

Eller en historia om en fossil som finns i familjen. Historierna kommer varje gång och från de mest oväntade håll.

Det är något med stenar.

I september försöker jag varje år uppmärksamma Geologins dag. Inte sällan ställer även skolresturangen upp och serverar Falukorv för att hylla vår egen berggrunds rika historia. Senast så hade mina elever redan i maj förberett utställningen som fick namnet Från sten till handling.

Eleverna hade gjort arbetet om olika typer av mineraler och hur de påverkar vår vardag. Vi hade besökt Naturhistoriska riksmuseets mineralsamlingar och de hade vänt och vridit på argumenten kring deras olika mineraler.

Alla hade gjort affischer och redovisning skulle göras muntligen för mig så vi kunde föra samtal om mineralens användning och hur den påverkar vardagen och samhället.

När det var tid för utställning så slog mig tanken som väckte ifrågasättande hos mig själv.

En kollega kom fram och denne precis som eleverna brukar göra började ställa frågor om mineraler som denne hade hemma.

Jag fick då helt enkelt erkänna; – Jag kan faktiskt inte särskilt mycket om mineraler egentligen.

När det kommer till detaljer i undervisningen så kan jag ibland komma på mig själv att tänka jag kan verkligen inte det här egentligen.

Vad jag kan är att få eleverna intresserade och vilja veta mer. Jag kan även få eleverna att lyckas med vad de ska lära sig. Sällan är jag ett fullärd expert på ämnet där jag bemästrar varje detalj. Jag kan skapa strukturer och förutsättningar för lärande. Kunskapen blir i klassrummet begripligt med min hjälp.

Plötsligt där i samtalet kändes det som om någon hade genomskådat bluffen. Självaste Lisa Nilsson sa precis så vid ett liveframträdande, då i samband med hur hon kunde känna sig i förhållande till musiken. Tänk om någon skulle genomskåda mig och komma fram och säga; – Du fattar ju noll av läroplanen.

Samtalet med kollegan gick inte alls till ifrågasättande kring mina kunskaper av läroplanen men däremot har tanken hängt kvar.

Jag kan paketera kunskaperna. Jag gör innehållet begripligt. Jag kan anpassa undervisningen efter mina elever behov och jag kan väcka intresse hos de som ska lära sig.

Men vad kan jag egentligen om geologi? Jag gör helt enkelt ett snygg paket och hoppas på det bästa. Att ingen ska genomskåda bluffen att jag egentligen inte alls kan det här. Samtidigt eftersom det är just stenar så har vi alltid väldigt roligt och lärorikt under resans gång.

Det är något med stenar.

Dolda skatter bland gamla pappershögar

Det är något väldigt märkligt att komma till en skola veckan efter skolavslutning.

I vissa delar av huset finns det barn som fulla av energi tar sig an sommarlovsfritids aktiviteter. Men större delen av skolan är tom. Tom och tyst. Vissa delar visar spår av avslutningens festligheter. Blommor är uppklistrade på väggarna. Andra avdelningar är bara tomma och några klassrum är tysta foton av tidigare händelser som i vissa fall kan likna rena soptippen.

Skrivborden i de tysta arbetsrummen är belamrade av papper, blommor, chokladaskar och allmänna rester från ett år som gått.

Tid att gå igenom högarna och rensa men även tid att minnas årets som gick och se framåt.

Vilka guldkorn från året ska sparas och vilka ska förpassas till historiens arkiv?

Där i högarna hittar jag plötsligt den där övningen vi aldrig gjorde. Fem stenar med påhittade mineralnamn inskrivna. Övningen skulle vara en del av geografimomentet när vi pratade rika och fattiga länder.

Vilka naturtillgångar skapar möjligheter och utveckling för landet som har dem? Vilka naturtillgångar skapar hinder och kanske krig? Hur påverkas ett land som redan är rikt av nya fyndigheter och hur påverkas ett fattigt land?

I nästa hög kommer en till övning fram. Perspektiven Offer, vittne, förövare och medhjälpare har följt oss genom läsåret. Tillsammans har vi läst Pojken i randig pyjamas, Ulrike och kriget och Alex Dogboy. Vi har diskuterat utifrån perspektiven men vi gjorde ju aldrig övningen utifrån oss själva. I en given situation vilken roll tar du? Offer rollen kan vi oftast inte välja men de andra. När någon bryter mot reglerna och exempelvis förstör- vilken roll tar du då? På sociala forum är du den som tyst bevittnar det som sker eller kanske den som skriver dumheter? Eller är du den som faktiskt står upp och säger- gör inte så där mot min vän?

Plötsligt känns inte högen från ett gånget år som något från det förgångna. Högen är inte gamla rester utan uppstarten på det nya.

Veckan efter skolavslutningen är nu inte bara ett avslut på ett läsår utan starten på det nya. Nästa läsår då är det nya planer, fler lektioner och ny kunskaper att erövra.

Spännande tider!

Offer vittne medhjälpare förövare

Fyra ord med historisk tyngd och massa väckta tankar. En vardaglig situation eller en historisk händelse allt kan ses från flera perspektiv.

Har under det senaste läsåret använt dessa begrepp som underlag till tre stora bokarbete. Mina elever har jobbat med böckerna Pojken i randig pyjamas, Ulrike och kriget samt Alex Dogboy. Alla utifrån följande fyra perspektiv.

Offer, vittne, förövare och medhjälpare.

Vi har utgått från vardagliga situationer som alla elever i klassen kan känna igen sig i. Något har gått sönder i klassrummet. Ingen vill kännas vid att de sett eller hört något. De fyra perspektiven kommer till användning. Den som håller tyst blir medhjälpare till det som inträffat som faktiskt inte är rätt.

Ett skojbråk som urartade på skolgården. Flera runtomkring stod och såg på det som hände. Ingen sa stopp utan alla lät det fortgå.

Perspektiven är användbara och diskuteras.

I boken Pojken med den randige pyjamasen är ett perspektiv snabbt givet. Shmuel och den serverande mannen är båda tydliga offer för regimen. Men hur det egentligen med Brunos mor, vilken roll har hon egentligen i skeendet? Är Bruno ett givet vittne till händelsen och hur är det egentligen med hans syster? Diskussionerna är många och eleverna vänder och vrider på sina ord när de vill förklara sina tankar.

I boken Ulrike och kriget utmanar jag övningen ytterligare. Kan Ulrike vara alla fyra perspektiven samtidigt?

Kan samma person vara förövare, vittne, medhjälpare och offer?

Boken tar andra världskriget ur ett annat perspektiv än vad eleverna och många med dem är vana att läsa om kriget. Kan någon som faktiskt är övertygad om Tysklands slutseger även vara ett offer?

När sista boken för läsåret ska avklaras får eleverna välja. Ska vi ha mer traditionella frågor till boken eller vill ni prova på de välkända begreppen? Offer, vittne, medhjälpare och förövare.

Vi har en omröstning i klassen. De fyra välkända perspektiven som slutövning eller mer traditionella frågor om boken? Eleverna svarade med en förkrossande majoritet- vi vill ha de fyra perspektiven.

Tre olika böcker, fyra perspektiv, massa läsförståelse och mycket kunskap.

Vad är det med er lärare?

Vad är det med er lärare och instruktioner?Frågade min skolans teknikansvarige mig här om dagen. Skolan hade fått en ny skrivare jag hade följt instruktionerna och tyckt att jag har lagt till skrivaren. Så var så klart inte fallet.  Jag hade bara gjort hälften av vad jag skulle. 

Vad är det med er lärare och instruktioner? Fick jag till fråga. Helt plötsligt var jag intemänsklig längre utan reducerad till en kollektiv titel

Efter det har jag inte släppt den tanken. Ja, vad är det med oss lärare och instruktioner till nya tekniska apparater?

Kan det vara så att vi mänskliga? 

Ibland känns det som vi ska vara de där tiokamparna som bemästrar precis allt. Relationer, hög akademisk nivå kunskapsmässigt,  tekniskt innovativa samt ständigt uppdaterade, psykologer, kuratorer, rastvärdsproffs, goda skribenter, inneha en fantastisk minneskapacitet som lär sig minst 100 nya namn på 5 arbetsdagar, kunna alla länder i världen samt respektive lands kungalängd,  hantera andra människors humörsvängningar, ständigt behålla lugnet, ha en god analytisk förmåga och en överblick på läget som motsvarer en lejonhona som spanar över savannen

Självklart ska vi även kunna installera nya skrivare och svara på 3- 400 frågor om samma sak varje dag. Snabbt kopiera, på en ständigt havererande kopiator, 30 exemplar av en uppgift när eleverna går på rast. Allt gärna samtidigt.

Ibland så kan det vara så att jag är helt enkelt inte lägger tid på att installera den där skrivaren eller starta om min dator.

 Jag är inte bäst på allt och det står jag för. Nya appar, uppdatering av mjukvara och en felande kopiator stressa mig varje gång. 

Jag trycker hårt och många gånger på knapparna så de nära brister av min ilska. 


Att däremot för 20:e gången förklara en övningtrots att den står på tavlan eller visa förståelse för att papperet eller pennanbara försvann, det fixar jag nästan varje gång.

Så är det med oss lärare.