Är det ens möjligt att hitta till arbetsrummet själv?

Vid vissa tillfällen i livet så hamnar jag i en slags icke definierbar ålder och tillstånd- har precis bytt arbetsplats och befinner mig definitivt där nu.

Andra tillfällen när samma åldersdiffusa känsla infinner sig är när min bror ibland bara yttrar sig och med en retsam blick gör det han gjort sedan barnsben för att bara reta mig till ilska. När mamma efter en tuff dag läser mellan raderna och frågar hur det egentligen är. Eller som bara häromdagen när jag hämtade bilen på verkstaden och den serviceinriktade mekaniskt kunnige personen detaljrikt beskrev ingreppen på bilen för mig.

Sen inte minst, som redan nämnts, när jag byter jobb.

Som tur vad händer det inte ofta men när det väl händer så åker jag som direkt tillbaka till ruta noll och ett mentalt ingenmansland.

Vid det här bytet så var det många nya som börjat på skolan och som en flock rumpnissar vandrar vi tillsammans sida vid sida för att försöka lösa de stora frågorna som uppstår i den nya värld som öppnat sig.

– Voffo gör de på detta viset?

Tillsamman och med små steg och nästan som i kör frågar vi oss varsamt fram. Matsal? Personalrum? Nycklar? Datorer? Förstod ni det här eller ska vi fråga igen?

Fjärran borta är den person som kavat satt på intervju och storslaget berättade om alla storartade projekt som genomförts på tidigare arbetsplatser.

Nu finns nya projekt och väl så utmanande att ta sig an. Åter likt rumpnissarna som storögt sett hur Ronjas ben kommit farande genom taket.

Var är närmaste toalett? Hur hittar jag till matsalen? Vad hette nu den där människan som redan presenterat sig två gånger för mig den senaste kvarten?

Måste ändå erkänna att det blivit lättare med åren. Den tidigare totala paniken som kunde infinna sig när jag inte visste alls vart jag skulle börja i ämnesväg eller ibland inte ens förstod vilka frågor jag faktiskt behövde ställa för att vetskapen om vad jag behövde veta inte fanns.

Nu känns ämnesbiten lugn. Jag vet vad jag kan och vad eleverna behöver lära sig. Min verktygsarsenal som jag skaffat under åren ligger trygg.

Kvar finns dock de riktigt stora frågorna av högsta prioritet redan inför för morgondagen.

Är det ens möjligt att hitta till arbetsrummet själv? Finns det mer än en toalett på skolan? Hette verkligen alla på expeditionen något som började på C? och slutligen

Varför gör de så här egentligen?

Tre nya verktyg

Vad lärde jag mig förra läsåret?

Slutet av vårterminen är alltid fylld av måsten och en hel del slutdatum som måste hållas.  Mina kollegoroch jag diskutera elevernas framsteg och funderar över hur vi ska lägga upp undervisningen nästa läsår för att ytterligare förbättra för våra elever. Få stunder eller diskussioner använder jag till att se över vilka nya lärdomar jag dragit i min lärarroll under året.

Vilka nya verktyg har jag lagt till min bank av knep och erfarenheter under läsåret? Vilka lärdomar är det som jag verkligen kommer att anamma och som ska hjälpa mig att lyfta undervisningen ytterligare nästa år?

Hit har mina sommartankar gått när jag tillåtit mina tankarna att vandra tillbaka till mitt jobb. Vad har jag lärt mig under läsåret som gått? Tre saker har mina tankar landat på som får summera mina lärdomar under förra året. En tydlig förändring som jag redan anammat är hur jag avslutar veckan inför helg eller lov. Det här har jag tidigare berört i ett inlägg som utan tvekan blev det mest lästa och uppskattade blogginlägget under förra läsåret. Vi ses på måndag! 

De två andra nya lärdomarna som landat under ledigheten är när börjar verkligen ett lektionspass samt att sätta ord på (som kan tyckas vara) det självklara. 

Två meningar som kan verka lätta att implementera i undervisningen men som jag ofta säger till mina elever om- det är en stor skillnad på att ha gjort klart och att kunna.Att verkligen få tanken att landa och sedan ta till sig den nya lärdomen som en självklar del av min professionella verktygslåda. Det är något helt annat än att vara medveten om att det borde göras och sedan göra det halvhjärtat eller bara då och då. Som en klok föreläsare sa till mig i tidiga lärarår, det är stor skillnad att som lärare ha 20 års erfarenhet av att ha genomfört i stort sett samma undervisning år ut och år in eller att ha gjort 20 olika år med eftertanke, förändring och förbättring.

Att som lärare verkligen veta när lektionenbörjar är något som gett mig många stunder av funderingar förra läsåret . Jag har verkligen förstått att det är centralt för att få den undervisning som mina elever och jag förtjänar. Består gruppen, som alla gör, av elever med särskilda behov eller om gruppen, som i min skolverklighet just nu,  består av individer som bytt skolmiljöväldigt många gånger och kanske inte heller har den bästa erfarenheten av skolaav varierande orsaker.  Vissa lektionsmoment behöver jag förbereda eleverna på i månader innan de faktiskt ska ske, ibland är det en särskilt viktigt föreläsningen utflykteller ett ämnesområde. Andra lektioner börjar på lunchen timmen innan lektionspasset verkligen ska börja eller vid  incheckningen på morgonen med ett förberedande samtal om vad som ska ske efter lunch eller senare under dagen. Vissa förberedelser pågår och berörs ständigt. Några lektioner börjar precis på klockslaget när schemat säger att nu är det dags. Här är det jag som ledare av passet som måste tänka till. Hur förbereder jag mina olika elever bäst så vi alla får den lektion vi behöver för att nå så långt vi bara kan med våra studier?

Nästa lärdom är att sätta ord på det självklara. Det betyder att i lärandestunden vara så otroligt tydligt så att alla verkligen förstår vad som förväntas. Från det mest grundläggande förhållningssätt till kunskapskrav;

Vilka förväntningar har jag på eleverna innan lektionen börjar? Vilka förväntningar har jag på eleverna under lektionen? Vilka förväntningar har jag på mina elever vid passets slut och i övergången till nästa aktivitet? Vilka kunskaper är centrala under arbetspasset?

Det här behöver jag som ledare i gruppen sätta ord på. Inget är egentligen självklart. Gör jag det ger jag alla möjlighet att lyckas och alla kan inkluderas. Ingen behöver känna osäkerhet om vilket material som förväntas vara med eller vilka förväntningar Karin har på arbetsro eller uppgifternasom ska göras under det enskilda passet.

Självklart har jag lärt mig många andra saker också men just de här två nya lärdomarna och det nya förhållningssättet i har verkligen satt sig. Inte för att jag inte förstått det förut men nu vet jag inte bara om det utan nu kan jag det verkligen också. Med den nya kunskapen så kommer förståelsen att jag måste jobba med det här. Sedan kommer även insikten om hur klurigt det faktiskt är att sätta ord på det självklaraoch veta när lektionen verkligen börjar.

Det är mina tre nya verktyg som jag verkligen lärde mig från förra läsåret, vad lärde du dig?

Vad det här året ska hitta på har jag ingen aning om och det är precis därför jag verkligen gillar mitt yrke och inte kan tänka mig att göra något annat.

Vi ses på måndag!

En tydlig förändring i mitt förhållningssätt som jag vet att jag gjort bara de senaste veckorna är orden- Vi ses på måndag!

Som lärare blir jag både nära i relation med elevernamen även en person som alltid håller professionell distans. Måndag till fredag ses vi i klassrummet jag undervisar, stöttar, vägleder med både glad och sträng röst, är personlig, professionell, tålmodig, vänlig. Men när fredagen kommer, klockan närmar sig tre och jag längtar hem till mitt så vet jag att det är elever som inte har samma längtan.

Två långa dagar innan rutinen och förutsägbarheten är tillbaka. Till dem kan jag inte önska god helg eller fråga vad gör du i helgen?

Till dem kan jag bara säga; Vi ses på måndag!  Med dessa ord ger jag ett löfte och en påminnelse om att på måndag är rutinen åter. På måndag lovar jag dig åter kunskap, personlig professionalism och hela min uppmärksamhet mellan 0800-1530.

Tidigare år har jag önskat god helg och berättat vad jag ska göra i helgen. Det har jag faktiskt slutat med. Visst är jag personlig, berättar historier från min vardag och min egen skolgång. Men framför allt är jag läraren, mentor, den vuxen i skolan.

Som lärare möter jag många människor och livsödenpå bara en dag. De som älskar skolan,  de som skadar sig själva, de som har ångest, de som har allt och de som har ingenting, de som vill och de som tappat gnistan, de som svälter sig och de som äter för mycket, de som får allt och de som har inget, de som har en vuxen som blir arg och de som har en vuxen som helt enkelt slutat bry sig.

För alla dessa elever är jag rutinen, strukturen och en närvarande vuxen. Jag är där. Det här står orden för som jag säger på fredag eftermiddag. På måndag ses vi igen- då lovar jag dig åter kunskap och rutin. Vi ses på måndag!

Det stora klivet- ett litet ögonblick som gör den stora skillanden

Högstadielärare det är jag, helt klart. Jag trivs med sökandet som tonårstiden är. Alla frågor om stort och smått. Kontrasten mellan den brådmogne och det lilla barnet som över en sommar fått en fullvuxen människas utseende även fast tanken inte alls hängt med.  Det är en komplex och utmanade tid, ibland ordentligt tuff men oftast väldigt givande. 

Eleverna kommer på hösten i årskurs 7. Högstadiet hägrar, vissa har en stor längtan i blickan- ja, nu är vi äldst det här ska bli så kul.  Andra kommer med skräckblandad förtjusning, oj måste vi bli som de högstadieelever vi sett matsalen som vi nästan varit rädda för? En tredje grupp kör på som förut, jaha skola som vanligt. Tre år kvar i grundskolan, både massor med tid och samtidigt väldigt lite tid. Hur ska vi hinna göra allt som måste ske och samtidigt få våra elever att hitta de fokus de behöver?  

Kompisar, relationer, träning, ifrågasättande, mobiltelefoner och massa annat är för flera av våra elever mycket viktigare än det jag som lärare har att komma med när jag vill ha studiefokus i undervisningssituationen.

Eleverna kommer i mötet med nya lärare både väntandes på nya erfarenheter och lärdomar men även ibland med erfarenheter av tidigare misslyckanden och misstänksamhet till mig som yrkesgrupp.  Ofta är det tre år som vi jobbar tillsammans. Treårsperspektivet är det jag har med mig i min planering av undervisningen. De kommer med en uppsättning erfarenheter och kunskaper och lämnar tre år senare med helt andra. Att bevittna kunskapsprogressionen från den mer fakta inriktade mellanstadieeleven till den självständiga och reflekterande årskurs nio eleven det är stort. Resultatet kommer på sikt och ibland sitter jag med mina kollegor och undrar:

–  Hur ska det gå? 

Det är då det är viktigt att tänka på de där små framstegen som leder till de stora kliven. Att få bevittna de steg som leder den vägen är små ögonblick som gör den stora skillnaden.

Det är små överraskningar i vardagen. Eleven som gjorde exakt det jag bad den just på den lektionen det verkligen gällde. Det där förberedande samtaletmed en elev som gjorde att eleven lyckades på ett helt nytt sätt. En oväntad hjälteinsats eller ett oväntat möte.

Tänker särskilt på en händelse  i början av december. Betygsstoppet är en vecka bort. Hormonerna i elevgruppen svallar för en ny elev ska börja, studiefokuset på lektionerna svajar.  Sjukdom i kollegiet och förkylda barn på hemmafronten. Det är inte som de ljumma dagarna i början av augusti när allt är möjligt. Det är betydligt tyngre. Men då händer det, ett stort kliv.

En novelltävling, nomineringar ska uppmärksammas. Noveller har skrivits. Kämpats fram med superhjältar som tema. Utkast efter utkast, korrigeringar och skrivkramper, idéflöden och tempusanpassningar. Tre texter kommer att lyftas fram från varje årskurs. Texter som inte lämnat läsaren oberörd. Innehåll som lyft sig från de övriga och lämnat avtryck i tanken.

Flera namn per årskurs ropas upp. Den oerhörda stoltheten som lyser i tonåringens ansikte, när ett namn ropas upp och eleven går fram till scenen, är svåra att med ord beskriva. Borta är tonåringen som kämpar med sin identitet, borta är jargongnen som är så viktig i klassrummet. Ett hav av händer vinkar ivrigt fram de  nominerade.

Ett stort kliv har tagits. Plötsligt är det inte jackan, kommentaren, mattävlingen eller fotbollsskottet som är det som uppmärksammas. Kunskapen och förmågan att uttrycka kunskapen ger plötsligt en enorm status. En lärdom som kämpats fram i skolbänken vinkas fram.

Ett stort kliv har tagits och diskussionen i klassrummet kommer inte bli densamma i den elevgruppen.

När jag  ett par månader senare på utvecklingssamtal lyfter fram ögonblicket till vårdnadshavare så växer eleven ytterligare. Att jag tillsammans med elev och vårdnadshavare får vara med i den stunden, när stoltheten blir ett gemensamt minne och för kunskapsklivet framåt ytterligare, det är ett sant privilegium. Stort och kanske till och med större än den där stunden när ett hav av händer vinkar fram elever som ska få uppmärksammas alldeles särskilt för sin insats.