ps. jag kan inte mycket om det här

Har du någonsin haft känslan att känna; -Jag kan verkligen inte det här. När ska någon komma och genomskåda bluffen i min undervisning?

Förstår jag läroplanen som den ska förstås?

Tolkar jag kunskapskraven rätt när jag bedömer mina elevers arbeten?

Har jag förstått syftestexten som den ska förstås?

Inför Geologinsdag i september förra läsåret fick jag mig en tanke som hängt med sedan dess.

Det är något med stenar. Så fort jag tar med stenar in i klassrummet så händer det något med mina elever. Den tuffaste tonåringen får något i blicken, den hängivna studenten blir än mer intresserad och även den tystlåtnes blick glimmar till och kanske till och med bjuder på en historia.

Inte sälla så kryper det fram frågor som;

– Karin, jag har en sten hemma som är lite röd och ganska slät. Vet du vad det är?

Eller en historia om en fossil som finns i familjen. Historierna kommer varje gång och från de mest oväntade håll.

Det är något med stenar.

I september försöker jag varje år uppmärksamma Geologins dag. Inte sällan ställer även skolresturangen upp och serverar Falukorv för att hylla vår egen berggrunds rika historia. Senast så hade mina elever redan i maj förberett utställningen som fick namnet Från sten till handling.

Eleverna hade gjort arbetet om olika typer av mineraler och hur de påverkar vår vardag. Vi hade besökt Naturhistoriska riksmuseets mineralsamlingar och de hade vänt och vridit på argumenten kring deras olika mineraler.

Alla hade gjort affischer och redovisning skulle göras muntligen för mig så vi kunde föra samtal om mineralens användning och hur den påverkar vardagen och samhället.

När det var tid för utställning så slog mig tanken som väckte ifrågasättande hos mig själv.

En kollega kom fram och denne precis som eleverna brukar göra började ställa frågor om mineraler som denne hade hemma.

Jag fick då helt enkelt erkänna; – Jag kan faktiskt inte särskilt mycket om mineraler egentligen.

När det kommer till detaljer i undervisningen så kan jag ibland komma på mig själv att tänka jag kan verkligen inte det här egentligen.

Vad jag kan är att få eleverna intresserade och vilja veta mer. Jag kan även få eleverna att lyckas med vad de ska lära sig. Sällan är jag ett fullärd expert på ämnet där jag bemästrar varje detalj. Jag kan skapa strukturer och förutsättningar för lärande. Kunskapen blir i klassrummet begripligt med min hjälp.

Plötsligt där i samtalet kändes det som om någon hade genomskådat bluffen. Självaste Lisa Nilsson sa precis så vid ett liveframträdande, då i samband med hur hon kunde känna sig i förhållande till musiken. Tänk om någon skulle genomskåda mig och komma fram och säga; – Du fattar ju noll av läroplanen.

Samtalet med kollegan gick inte alls till ifrågasättande kring mina kunskaper av läroplanen men däremot har tanken hängt kvar.

Jag kan paketera kunskaperna. Jag gör innehållet begripligt. Jag kan anpassa undervisningen efter mina elever behov och jag kan väcka intresse hos de som ska lära sig.

Men vad kan jag egentligen om geologi? Jag gör helt enkelt ett snygg paket och hoppas på det bästa. Att ingen ska genomskåda bluffen att jag egentligen inte alls kan det här. Samtidigt eftersom det är just stenar så har vi alltid väldigt roligt och lärorikt under resans gång.

Det är något med stenar.

Vilka är de rätta orden på avslutningsdagen?

Sommarlovstider är här. Själv ser jag fram emot ledighet semester tid med familjen resor och att bara ha lugna dagar.

Många elever som vi säger hejdå till ser nog fram emot samman saker som bilden av sommarlov säger.

Men fler än vad vi i skolvärlden nog anar ser inte alls fram emot det här.

Som lärare blir jag både nära i relation med eleverna men även en person som alltid håller professionell distans. Måndag till fredag ses vi i klassrummet jag undervisar, stöttar, vägleder med både glad och sträng röst, är personlig, professionell, tålmodig, vänlig. Men när loven kommer och jag längtar hem till mitt så vet jag att det är elever som inte har samma längtan.

Vi önskar dig ett härlig sommarlov! Det känns nog mest som en spark i magen.

Vad erbjuder sommaren dem? Ensamhet? Våld? Tristess? Jobbande föräldrar? Inga rutiner? Inga resor? Ingen mat?

En lång väntan på att rutinen och att en känsla av sammanhang ska komma åter.

Vi ska inte låtsas om som lovet inte kommer. Men vi kan alltid tänka på vad vi säger och vad vi gör.

Jag pratar bland annat redan om hösten och vad som ska ske i klassrummet den kommande årskursen.

Men när det är dags att säga hejdå på tisdag- vad ska jag säga då? Skolstart i augusti? Sköt om dig? Ha det bra? Njut i solen? Bada mycket? Ta det lugnt i sommar?

Vilka är de rätta orden på avslutningsdagen?

När världsläget sitter i klassrummet

Tsunamin i Indiska oceanen 2004, flyktingströmmarna från bl.a. Afghanistan och Syrien  2015 och terrorattentatet på Drottninggatan 2017. Händelser som sker i vår omvärld sätter sina direkta spår i undervisningen. Plötsligt en dag är det inte bara rubriker att diskutera eller ett ämne att ta upp. 

En dag sitter nyhetsläget i klassrummet. 

En lektion för några år sedan  bär jag fortfarande med mig.  Medierna var fyllda med rapporter om röda räddningsbåtar på Medelhavet. I Globen talade Hans Rosling om kriget i Syrien samt tackade alla som varit modiga att fly och tagit sig till Sverige. På Centralstationen i Stockholm stod frivilliga och hjälparbetare redo att möta flyktingar.

En dag får vi en ny elev till vår skola. Ett nytt namn, en ny person. Eleven kom från ett annat land men kunde engelska och ville gärna börja sina studier så fort det bara gick. Egentligen inget konstigt men den här personen kom med en historia som jag i efterhand hade hoppats aldrig hade behövt skrivas. Plötsligt satt eleven där i mitt klassrum, världsläget var plötslig där i rummet.

Vad gör jag nu? 

Allt vi pratat om i klassrummet diskuterat och försökt förstå kring flyktingströmmarna, nu är det en person i klassrummet som upplevt allt. Gruppen arbetade med historia och efterkrigstiden. Vi hade precis börjat diskutera folkmordet i Rwanda. Eleven pratar god engelska och skulle delta på alla mina lektioner med gruppen. Historia alla kan delta. En vecka går, vi ska se Hotell Rwanda.

Ska eleven vara med?

Jag prata med eleven och förklarar vad vi ska göra. Förklarar historien och vad som hänt i Rwanda. Eleven är en mogen person och resonemanget vi för känns djupgående och förtroligt. Film momentet  är inget måste de finns andra uppgifter att göra. Eleven vill vara med och se filmen. 
-Det är ingen fara, det går bra, säger eleven.

Lektionen för filmvisning börjar. Filmen rullar gång och historien bakom folkmordet berättas. Jag tittar ut över klassen och ser hur historien verkar landa hos eleverna. Där borta i hörnet ser jag att den nya eleven gråter. Tyst förbannar jag mitt beslut att ha tillåtit min elev att se filmen. Jag går fram till eleven som torkar sitt ansikte med en medhavd välanvänd näsduk av tyg.

– Kom du ska inte se det här, säger jag.

Jag leder eleven bort till det angränsande grupprummet.  Väl där rinner inte tårarna stilla hos eleven utan en ofattbar förtvivlan brister ut hos den unga människan. En förtvivlan bortom ord och rum. Jag håller elevens axlar i ett fast grepp. Någonstans kommer minnet till mig att ta ett fast tag i väldigt ledsna personer och låt dem känna att deras kropp är där och ändlig.

Jag sitter helt tyst bredvid eleven och bara är vid dennes sida. Det finns inga ord för en stund som denna. Tillslut säger jag:

– Förlåt du skulle inte sett det här.

Eleven torkar sig med sin välanvända näsduk av tyg och svarar:
– Det här är inget mot vad jag varit med om.
Eleven tar fram sin mobil och börjar bläddra bland sina bilder. Tillslut säger eleven:
– Det här är min yngsta släkting. Visst är barnet fint?  

Bilden visar ett litet barn som ser ut att sova. Eleven förklarar att de dödade barnet, med de så menar eleven Al-Qaida. Världsläget gör sig absurt påmint i detta lilla grupprum i en skola bland många. Jag förstår tydligt att barnet på bilden inte sover, barnet är dött. Eleven fortsätter bläddra i sin telefon. Visar en bild av något som liknar rester av ett fordon. Bussen blev attackerad förklarar eleven.

-Alla dog, sånt här händer hela tiden. Ingen hjälper oss.

Fler bilder på döda människor. Eleven berättar och visar, visar och berättar. Jag förblir tyst, har inga ord som passar. Gruppen utanför gör sig påmind. Jag går ut och tittar till de andra. De ser att jag är tagen av stunden och samtalet i grupprummet. Klassen är helt tyst och fokuserad på filmen men även tagna av stundens allvar.  De vet, trots min tystnad, att det händer svåra saker i grupprummet.

Fler bilder och en historia om ett hastigt uppbrott från en familj långt borta. En saknad och sorg som eleven berättar med hjälp av bilder i sin telefon. Bilder från en värld som jag bara läst om i tidningen eller flyktigt sett på nyheterna. En historia som är så tung att gråten och orden stockar sig hos mig.

Lektionen är slut. Eleven sitter i grupprummet. Djupt rörd av berättelsen från grupprummet avslutar jag lektionen. Utan ord visar mina elever att de förstår att en historia långt bortom deras verklighet har berättats i grupprummet. Eleverna lämnar klassrummet. En elev stannar kvar och kommer fram till mig och frågar:

– Får jag ge vår nye klasskamrat en kram?
– Jag vet inte, svarar jag.  

Tänker samtidigt hur gör vi när vi träffar någon som förlorat allt och sett det vidrigaste av vidrigheter? Har det här barnet fått en kram av en jämnårig manlig person tidigare? Betyder en kram samma sak för de frågande eleven som den förtvivlade?
– Jag vet inte om det är en bra idé just nu, kanske senare. Vi får lära känna varandra lite bättre först.

Eleven kommer ut från grupprummet med den välanvända näsduken av tyg i handen. I ensamheten i grupprummet har eleven samlat sig och är lugn.

– Hur går det frågar jag? Väl medveten att frågan är platt men tusen gånger bättre än en fråga om eventuellt mående skulle ha varit.
– Det är ok, svarar eleven samlat. 

Eleven går ut och stoppar sin välanvända näsduk av tyg i fickan. Jag samlar förvirrat ihop mina saker. Går till mitt arbetsrum helt tom i blick och tanke. Klassen och eleverna ha gått mot idrottspass och lämnat byggnaden.

I arbetsrummet är jag inte ensam. Kollegorna på plats ser min tomma flackande blick och lägger bort vad de har för händerna. De ställer om fokus till att lyssna på mig.

– Hur ska vi hantera det här? frågar jag dem. Vad gör jag nu?

Veckorna som följde blev omtumlande både i klassrummet och ute i Europa. Flyktingströmmarna fortsatte till Sverige. Frivilliga mötte på Central stationen. Diskussioner i riksdagen om flyktingkrisen. Eleven ville få klasskamraterna att förstå sin historia. Klasskamraterna ville välkomna och visa sin vardag. Min närmaste rektor tog sig an uppgiften att skaffa stöd till mig som medarbetare. Det här var något helt nytt för vår skola och samhället. Diskussionen fortsatte- vad gör vi nu?