Barnkonventionen- elever får lära av varandra

På min skola så arbetar vi, precis som alla skolor, men att våra elever ska känna sig trygga. Trygghetsarbetet tar en särskild plats på våra möten i kollegiet och i våra möten med eleverna på mentorstid och självklart i ämnesarbetet.

Inte för att vår skola är varken mer eller mindre än någon annan skola kring trivsel och trygghet utan för att det här är något som vi skolor ska jobba mycket med. Den här månaden är det Barnkonventionen som står i centrum.

Vi, precis som säkert stora delar av landet, ska uppmärksamma Barnkonventionen och vad den innehåller.

I mina klassrum så pågår precis det här arbetet. Men just nu är det inte jag som ska stå för undervisningen. Jag sätter ramarna;

Det här ska vi jobba med.

Det här ska ni öva och lära er av det här.

Den här tiden ska det vara klart.

Eleverna kommer att :

Jag som ledare kan efter gruppindelningen och förberedelserna är klara stå där i klassrummet och spana ut över arbetet.

Att lyssna på samtalen i rummet är en ren fröjd.

-Hur förklarar man ordet skyldighet så en sexåring förstår?

-Vi måste ha en bild här så de förstår?

-Vem säger vad?

-Hur länge orkar en 8-åring lyssna?

-Hur förklarar jag Barnkonvention?

Dialogen är på topp och det energifyllda fokuset i rummet är nästan greppbart. Helt plötsligt frågar någon:

-När slutar vi egentligen?

Ops, tid att plocka ihop. Jag skulle vilja göra det här hela dagen med er säger jag.

-Ja med säger en av eleverna.

Klassrummet töms och halvklara affischer läggs i ett skåp för säker förvaring.

Kommer eleverna lära sig något av arbetet- mycket troligt.

Kommer de elever som får besök av oss lära och minnas av mötet- mycket troligt.

Således tid att uppmärksamma barnkonventionen.

Ett vackert band av guldpärlor

En skoldag, en skolvecka, ett skolår. Oändligt med möten, samtal, kunskapsutbyten och erfarenheter.

Vissa stunder tänker man varför gör jag det här? Speciellt i de stunderna när fokuset och kärnan i uppdraget känns väldigt långt borta. Havererade kopieringsmaskinen, insamling av papper, översvämmade toaletter, trasig elkontakter, skåpförvirring, skolplattform och arga tonåringar.

Så kommer de där stunderna som ett vackert band guldklimpar. Stunder som man önskar kunde stanna kvar som ett rus i ens närvaro när saker och ting inte alls känns på topp.

Där stunderna som inte riktigt kan beskrivas men ändå verkligen måste berättas om. De där stunderna som kanske bara varade ett ögonblick med därefter är det aldrig sig likt i mötet igen.

Saknade dig på lektionen idag. Plötsligt en blick en inbjudan och en historia. Det där lilla mötet i vardagen som lika gärna kunde blivit ogjort men som känslan ser och vet att det här är just nu det viktigaste. Å det ger resultat varje gång. Nästa gång det blir tufft så kommer våra möten kunna bli av alla slag men när förtroendet infunnit sig så kan jag i min roll markera och eleven vet att jag bryr mig och visar det i vad jag gör.

En annan stund när en elev som helt oväntat tar till orda och visar en kunskap ingen anat. Kunskapen startar en kedjereaktion av samtal som ger så mycket. Gruppen binds samman förtroende växer och nästa gång vi ses har ett betydelsefullt kit lagts till. Kunskapen kommer garanterat vara i fokus.

Den tredje en tyst person som plötsligt tar mod till sig att stanna kvar efter lektionen dröjande. Kommer sakta fram och säger;

– Du är verkligen den bästa läraren jag någonsin haft. Ville bara säga det.

Just dessa band av guldklimpar är det som gör att yrket är så lockande. När man radar upp dem sida vid sida. Om jag på så sätt kunde visa dem för resten av världen vad det verkligen är. Ett vackert och mycket exklusivt band av guldpärlor. Då skulle det här vara det mest eftertraktade yrket i hela världen och inte bara för oss redan övertygade utanför alla andra också.

Ibland har man tur att få tre sådana möten på en vecka… ibland är det längre mellan stunderna. Men när det händer då griper de tag och det vackra bandet blir längre och guldklimparna allt mer speciella.

Gjort eller kan- det är fråga?

Fickparkera- gjort eller kan?

Vi har gjort det här, Karin.

Titt som tätt får jag hör det här från mina elever. Särskilt om gruppen är helt ny för mig eller om det är en årskurs 7 jag precis fått. Två svar har jag hittills landat i efter att många gånger fått just den meningen tilltalad.

Jättebra, då kan du ju verkligen lyfta blicken denna gång och försöka förklara vad du kan och sätta in det i nya sammanhang.

eller…

Har du gjort det eller kan du det?

I min värld är det milsvid skillnad mellan att ha gjort något och att kunna något. Minns fortfarande känslan när jag verkligen lärt mig fickparkera. Det var ju inte så att jag inte gjort det otaliga gånger innan. Men den gången, känslan var så stark, det verkligen satt då visste jag att jag verkligen kunde fickparkera. Det var stor skillnad. Minns att jag då sa det vid någon tillställning jag var på och en person snabbt kommenterade; – Va, har du inte gjort det förut? Det lärde jag mig på körskolan. Just vid det tillfället så fann jag mig och hade svaret direkt: – Jag har gjort det förut men nu KAN jag det.

I skolans värld är det många saker vi gör både på en lektion och under en skoldag som helhet. Men hur många av dessa saker kan vi och hur många av dem gör vi? Är det fakta vi betat av från det centrala innehållet eller är det förmågor vi förvärvat som syftestexten föreskriver?

Hur många gånger har jag inte själv mitt under pågående genomgång eller i möte med frågande elev tänkt; – Aha, är det så det fungerar eller hänger ihop! helt överraskad över den nya kunskapen jag landar i även fast jag föreläst om ämnet i 15 år.

Många av oss lärare har en förkärlek att prata inför våra klasser om det vi verkligen kan och så angeläget vill att de ska lära. Inte helt sällan så har våra elever zoomat ut. Ofta för att vi tar många sidospår alternativt för att föreläsningen är den femte för dagen för deras del. Kan jag då inte med tydlighet hela tiden hänvisa till varför eleven ska lära just det här så är jag inte alls säker att jag kan fånga dem tillbaka.

Min absoluta ambition i det jag lär ut är att det vi gör på lektionen ska praktiskt kunna användas så fort som eleven lämnar klassrummet. Då kan ju inte det vi gör på lektionen vara en uppgift att fylla i eller föreläsning att hålla för att då har vi gjort det.

Nej undervisningen måste landa i att skapa förutsättningar så eleverna kan använda de kunskaper de förvärvat och då ofta i nya sammanhang. Oavsett om det är nya ord eller argument så är de till för att användas.

De tidigare kunskaperna eleverna förvärvade när de eventuellt gjorde ämnet förut kan ju användas för att lyfta diskussionen. Allt de lärt sig mellan den gången och denna är ju kunskaper som gör att de troligen denna gång verkligen lärt sig vad det just nu är som vi ska lära denna gång.

Så att ha gjort eller att kunna använda- det är stor skillnad.

Att hålla kunskapsfokus

När lugnet är på plats, genomgången klar och eleverna har sitt material redo för lektion. Vad kommer då?

Att få eleverna att hålla kunskapsfokus är helt klart en av de mer utmanade uppgifterna i yrket. Fantastiska genomgångar, digitala hjälpmedel och inspirerande projekt i alla ära men när det gäller att hjälpa eleverna hålla fokuset i studierna då gäller det att plocka fram helt andra verktyg ur den pedagogiska kunskapsbanken.

Jag som pedagog och ansvarig för undervisningen har ett tydligt mål. Peppad och övertyg om att det här blir bra. Förhoppningsvis känns inte det som står på agendan som ett oöverskådligt berg som ska bestigas för mina elever. Som med alla klasser så varierar elevernas förmågor- alla är individer olika bakgrund och olika fallenhet för att ta till sig det som läroplanen förmedlar att vi ska arbeta med.

Kunskapsfokus är det som gör att lektionerna fungerar och för arbetet framåt. Här krävs det från mig som pedagog en hel del verktyg så att allt ska fungera.

Vilka konflikter ska jag gå in i när någon låter sig störas i sina studier? Vilka konflikter ska jag låta bli och istället göra en undanmanöver och lägga fokuset tillbaka till studierna? Ständiga avvägningar för att få bästa tänkbara resultat för studierna och för lugnet i gruppen.

I genomgången är det alltid noga med att skildra målet med vart vi ska i undervisningen samt vad som är syftet med just det här passet. Det hjälper mig sedan även när det är dags att hjälpa eleverna att hålla kunskapsfokus.

Vad är det som ska göras idag? Vad är det vi tränar på? Vad är det som du ska lära dig?

För den som känner att uppgiften är svår eller har en dag som börjat fel så finns ofta många bortförklaringar och aktiviteter som gör att uppgiften inte är det som är högsta prioritet för den eleven.

Inte helt sällan lyckas eleven riktigt bra med att övertyga mig om att just dennes bortförklaring är väl att lyssnas på och jag hamnar i en diskussion som är långt ifrån det som vi faktiskt ska göra.

Ibland är jag snabbare och fångar elevens fokus tillbaka till lektionen och vad som faktiskt ska göras.

Här finner jag det mycket viktigt att jag som ansvarig för lektionen har med mig extra pennor, extra böcker eller uppgifter. Allt för att hjälpa eleverna hålla kunskapsfokus. Jag ska inte ge dem någon anledning att lämna rummet och vandra bort från det svåra. Här har jag tidigare fått höra att vi curlar eleverna för mycket. Jag ser det inte så. Självklart ska de lära sig att ta ansvar och ha med sig material men det finns en tid och plats för allt. Har eleven en dålig dag eller att uppgiften är svår då ska inte hämtning av material kunna bli ursäkten att vandra bort från det svåra.

Vad är det du ska göra? Vad måste du hinna med den här lektionen? Hur ska vi jobba för att hålla fokus på kunskapen?

Ständiga påminnelser och cirkulation i klassrummet till dem som behöver stödet i att hålla kunskapsfokus.

Papper papper papper

Jag har samlat in 180. Hur många har du samlat in?

Likt Joakim von Anka eller Scrooge som både badar och räknar sina pengar sitter jag där upp till öronen med blanketter och formulär vid terminsstarten. Hälsointyg, kontaktuppgifter, labb-säkerhet, kostblanketter, GDPR- info och allt vad det nu är. Papper papper papper. Eleverna tar hem. Karin samlar in. Precis när jag tänker nu är det väl ändå klart då kommer ett gäng till.

Terminsstart – snart kommer löven skifta färg och börjat falla. I klassrummet är det papperna som faller och högarna växer.

Tanken slog mig i fredags när jag hade sex stycken insamlingar av blanketter på gång och två stycken utlämningar av blanketter.

Jag är ju just nu SO och svenska lärare. Har fem ämnen i två klasser och sätter omkring 300 betyg till jul. Det är många kunskapskrav en hel del centralt innehåll och väldigt många förmågor som ska betas av. Det här med planering framförhållning anpassning kring det är inga större problem.

Men sen kom vi till det här med blanketterna.

Papper, papper, papper.

Ingenstans står väl skrivet i vad som ingår i våra tjänster om dessa blankett insamlingar. Det ingår som ett självklart tillägg om vi är klasslärare eller mentorer.

Själva logistiken kring blankett hanteringen måste jag erkänna att jag är självlärd. Inte en endaste liten poäng fick jag till livs att denna syssla skulle kunna ta minst lika mycket tid som låt säga förberedelsen av lära känna – veckan vid terminsstarten med ny grupp. Har nog heller aldrig hört det dryftas bland kollegor att vi kanske borde dela erfarenhet och framförallt bra tips om hur denna tillsynes självklara intet syssla ska hanteras.

Det här är ju en syssla som tar en hel del tid och tankekraft i början av alla pass de första veckorna. Vissa lämna in sina lappar direkt andra vänta lite. Några tappa bort. En del glömmer helt enkelt- just ja ett papper skulle in.

Det här lilla papperet kan ju verka oskyldigt. Men allt blir multiplicerat med 30. Sedan räcker det ju aldrig med ett heller. Det här är ju något som tar mycket tid och kräver otroligt mycket logistik. En sak jag med min yrkesroll bara förväntas göras. Gärna även diskret och snygg så det på intet sätt påverkar lektionstiden. Även fast just nu åtta olika dokument ligger under mitt beskydd för utlämning och inhämtning. Onekligen en hel del arbete samt något som faller tungt med mentors och klasslärarrollen.

Ingenstans får vi väl lära oss om denna uppgift. Hur administrerar jag bäst lapp insamlandet? En syssla som är logisk men märkligt, tidskrävande och ständigt upprepande.

Har ingen riktig fråga och då heller inga svar. Kvar är mer bara tanken på alla dessa uppgifter som förväntas göras utan att jag fått lära mig hur eller heller ej när.

Höstterminen här och snart faller löven i klassrummet faller redan papperna.

Tystnad, alla på plats, ridå…

Då var det dags. En ny grupp ska tas emot. Jag har läst allt som går att läsa om att bygga grupp. Möta nya grupper har jag gjort förut. Jag vet vad det innebär men ändå står jag där på morgonen nervös och pirrig inför ny termin med ny grupp.

Vi har haft överlämningar. Jag har sett bilder. Det är funnits klasslistor. Jag har skrivit ner små anteckningar för att förbereda mig.

Men inget kan ju egentligen förbereda mig för stunden när vi först ska träffas. Hur kommer det egentligen gå? Vilka är eleverna egentligen som jag kommer att möta? Vad betyder egentligen orden som sas på överlämningen? Hur väl stämmer överlämningen överens med mina tidigare erfarenheter av elever och klassrumssituationer. Hur mycket jag än förberett mig så är det nu terminsstart med ny grupp och allt är ett oskrivet blad.

Ridån är nere klockan 0900 på måndag morgon. På skolgården ska vi alla samlas. Rektorn ska välkomna den nya terminen. Själv kommer jag stå vid sidan av med min klasskylt och mentorskollega. Gluttandes genom ridån. Är det fullsatt även denna gång? Är det många i publiken?

På lärarutbildningens första termin fick jag den stora förmånen att ha Anna som didaktik- och retoriklärare. Alla vi som hade Anna var dels lite tagna av hennes fantastiska förmåga att lära ut men också att känna oss trygga. Vid ett tillfälle så pratade vi om varför vi blev lärare. Hade själv då precis efter två misslyckade försök på teaterskolan och otaliga amatörteaterprojekt samt militär och polisambitioner beslutat mig för att det var ju ändå lärare jag skulle bli. Anna tog då ordet och sa;

Ja, som lärare så är du ju både regissör, skådespelare, manusförfattare och biljettklippare varje dag. Känns som ett helt rätt steg att ta.

Vid ett annat tillfälle skulle vi göra en presentation inför de andra lärarstudenterna. Minns inte om vi fick välja temat själva eller om det ar bestämt. Minns däremot väldigt väl att det var oerhört nervöst. Vi hade lärt oss göra manus och vi hade lärt oss retorikens och didaktikens grunder. Publiken denna gång kunde exakt det jag kunde och var exakt lika nervös som jag var.

Efteråt sa Anna som feedback på mitt framträdande:

När jag såg dig därframme innan ditt framträdande, då förstod jag att det här kommer att bli bra.

Styrkan i de orden och makten som finns i vårt yrke är svår att fatta. Här är jag nu 17 år efter examen. Redo att ta emot ännu en ny grupp. Extra pirrigt denna gång är att jag är ny på skolan. Jag är bara en av många vuxna som passerat dessa barns liv hittills. Just i skrivandet stund är jag ett namn på ett papper och en person som för dem saknar relevans och som de har absolut ingen relation till.

Jag är pirrig. Precis som Alfons Åbergs fröken har jag haft lite svårt att sova. Eleverna är nog också lite nervösa. Konstigt nog varje gång innan jag träffar nya elever så tänker jag dem alltid äldre till sättet. Jag tänker dem alltid som superkritiska och kanske till och med dem som ska bli de första som inte kommer att lyssna eller vilja respektera det som jag vill att vi tillsammans ska uppnå i klassrummet.

Varje läsår har jag hittills haft fel. Har hittills alltid mött betydligt yngre, allt studievillig och engagerade elever med stor vilja att lyckas med sina egna studier. Hur blir det denna gång?

Då var det dags en ny termin.

Tystnad, alla på plats, ridå…

Är det ens möjligt att hitta till arbetsrummet själv?

Vid vissa tillfällen i livet så hamnar jag i en slags icke definierbar ålder och tillstånd- har precis bytt arbetsplats och befinner mig definitivt där nu.

Andra tillfällen när samma åldersdiffusa känsla infinner sig är när min bror ibland bara yttrar sig och med en retsam blick gör det han gjort sedan barnsben för att bara reta mig till ilska. När mamma efter en tuff dag läser mellan raderna och frågar hur det egentligen är. Eller som bara häromdagen när jag hämtade bilen på verkstaden och den serviceinriktade mekaniskt kunnige personen detaljrikt beskrev ingreppen på bilen för mig.

Sen inte minst, som redan nämnts, när jag byter jobb.

Som tur vad händer det inte ofta men när det väl händer så åker jag som direkt tillbaka till ruta noll och ett mentalt ingenmansland.

Vid det här bytet så var det många nya som börjat på skolan och som en flock rumpnissar vandrar vi tillsammans sida vid sida för att försöka lösa de stora frågorna som uppstår i den nya värld som öppnat sig.

– Voffo gör de på detta viset?

Tillsamman och med små steg och nästan som i kör frågar vi oss varsamt fram. Matsal? Personalrum? Nycklar? Datorer? Förstod ni det här eller ska vi fråga igen?

Fjärran borta är den person som kavat satt på intervju och storslaget berättade om alla storartade projekt som genomförts på tidigare arbetsplatser.

Nu finns nya projekt och väl så utmanande att ta sig an. Åter likt rumpnissarna som storögt sett hur Ronjas ben kommit farande genom taket.

Var är närmaste toalett? Hur hittar jag till matsalen? Vad hette nu den där människan som redan presenterat sig två gånger för mig den senaste kvarten?

Måste ändå erkänna att det blivit lättare med åren. Den tidigare totala paniken som kunde infinna sig när jag inte visste alls vart jag skulle börja i ämnesväg eller ibland inte ens förstod vilka frågor jag faktiskt behövde ställa för att vetskapen om vad jag behövde veta inte fanns.

Nu känns ämnesbiten lugn. Jag vet vad jag kan och vad eleverna behöver lära sig. Min verktygsarsenal som jag skaffat under åren ligger trygg.

Kvar finns dock de riktigt stora frågorna av högsta prioritet redan inför för morgondagen.

Är det ens möjligt att hitta till arbetsrummet själv? Finns det mer än en toalett på skolan? Hette verkligen alla på expeditionen något som började på C? och slutligen

Varför gör de så här egentligen?

Att ha överlämning

Många sysslor som jag som lärare har är sånt jag aldrig fått utbildning eller ens en introduktion att göra.

Pedagogiska luncher, att genomföra utvecklingssamtal, rätta nationella prov och att ha överlämning är bara några. Ändå är det viktiga och uppgifter med stor tyngd som vi under ett läsår gör.

Överlämningar som jag tänker skriva om i det här inlägget är just en sådan uppgift. Oerhört viktig till sin natur men formen och hur resultatet av en överlämning kan bli kan verkligen skifta. Mycket helt enkelt beroende på hur kunnig jag som överlämnande faktiskt är på vad som förväntas vara relevant eller inte. En annan del som blir väldigt avgörande orsaken till varför överlämningen faktiskt ens sker.

Har hittills aldrig fått en mall hur en överlämning ska vara eller gå till? Har oftast mest gått på känn. Vad behöver den som tar över eleven eller klassen verkligen veta? En överlämning är ju ett spår av det förgångna. Möten, händelser, utveckling, relationer och förhållningssätt som funnit mellan en klass och en lärare eller en elev och en lärare. Delar av det som hänt under en termin, ett möte eller flera år. Spår från det som varit.

På gruppnivå lämnade jag på min senaste överlämning en del tips om hur vi jobbat med arbetsro och vad jag gjort som verkligen fungerat i gruppen för att få eleverna att lyckas. Hur eleverna suttit, hur man begärt ordet samt vilka rutiner som är av godo. Vidare förmedlar jag naturligtvis vad som gjorts i respektive ämne samt om vi genomfört ytterligare arbeten kring exempelvis maktlekar.

På individnivå blir det genast lite knepigare. Betygen förmedlas naturligtvis. Men hur förmedlar jag de anpassningar som jag gör för respektive elev på ett neutralt och fackmannamässigt sätt. Vad mer måste en blivande lärare i gruppen veta?

Har även skrivit om en del sociala bitar som kan vara av nödvändighet för att få arbetet att flyta. Vilka elever som jag möter upp innan varje lektion för att förbereda dem för passet. Om det funnits osämja i gruppen kan det ibland vara av godo att berätta om konflikten och särskilt om jag bedömer att den inte är helt uppklarad.

Om eleven kan bli väldigt arg, ledsen eller utåtagerande kan det vara av godo för nästa lärare att veta men hur berättar jag det på ett sakligt sätt?

Finns det vissa gruppbeteende tendenser som exempelvis maktlekar, machokultur eller andra former av grupptryck i klassen så behöver väl det förmedlas.

Vad som blir extra knepigt i det hela är ju att det jag förmedlar visar ju även på hur jag är som ledare i gruppen. Har jag fångat gruppen och varit ledaren som fått dem att lyckas? Är det mina tillkortakommanden som kanske är det jag förmedlar över på mina elever när jag säger att de kanske inte lyckats i något eller är det objektiva reflektioner?

Det här är ju tyvärr inget som borde lysa igenom men orsaker till att överlämningen faktiskt sker kan ju säga en del om vilken typ av överlämning som faktist blir.

Blir överlämningen som ett resultat av att eleven flyttar så får vi en typ av överlämning. Är överlämningen som ett resultat av att eleverna går ur ett stadium och flyttar upp till ett annat så får mötet ett annat fokus. Är överlämningen från en lärare som slutar, kanske i trötthet eller vredesmod, då får du en ytterligare variant av överlämning. Slutligen är det en överlämning som sker helt på ömsesidiga bevåg då blir det ännu en annan form av möte. Den senaste är väl att föredra att alla är så neutrala som det bara går i överlämningssituationen.

Det tål att fundera en hel del på. Förhoppningsvis är jag ensam om att inte ha fått en given mall och utbildning om hur en överlämning ska gå till. Kanske jag inte är det.

Men nog är det märkligt ändå hur många uppgifter, av faktiskt avgörande karaktär, som jag förväntas göra och kunna utan att jag egentligen lärt mig hur.

ps. jag kan inte mycket om det här

Har du någonsin haft känslan att känna; -Jag kan verkligen inte det här. När ska någon komma och genomskåda bluffen i min undervisning?

Förstår jag läroplanen som den ska förstås?

Tolkar jag kunskapskraven rätt när jag bedömer mina elevers arbeten?

Har jag förstått syftestexten som den ska förstås?

Inför Geologinsdag i september förra läsåret fick jag mig en tanke som hängt med sedan dess.

Det är något med stenar. Så fort jag tar med stenar in i klassrummet så händer det något med mina elever. Den tuffaste tonåringen får något i blicken, den hängivna studenten blir än mer intresserad och även den tystlåtnes blick glimmar till och kanske till och med bjuder på en historia.

Inte sälla så kryper det fram frågor som;

– Karin, jag har en sten hemma som är lite röd och ganska slät. Vet du vad det är?

Eller en historia om en fossil som finns i familjen. Historierna kommer varje gång och från de mest oväntade håll.

Det är något med stenar.

I september försöker jag varje år uppmärksamma Geologins dag. Inte sällan ställer även skolresturangen upp och serverar Falukorv för att hylla vår egen berggrunds rika historia. Senast så hade mina elever redan i maj förberett utställningen som fick namnet Från sten till handling.

Eleverna hade gjort arbetet om olika typer av mineraler och hur de påverkar vår vardag. Vi hade besökt Naturhistoriska riksmuseets mineralsamlingar och de hade vänt och vridit på argumenten kring deras olika mineraler.

Alla hade gjort affischer och redovisning skulle göras muntligen för mig så vi kunde föra samtal om mineralens användning och hur den påverkar vardagen och samhället.

När det var tid för utställning så slog mig tanken som väckte ifrågasättande hos mig själv.

En kollega kom fram och denne precis som eleverna brukar göra började ställa frågor om mineraler som denne hade hemma.

Jag fick då helt enkelt erkänna; – Jag kan faktiskt inte särskilt mycket om mineraler egentligen.

När det kommer till detaljer i undervisningen så kan jag ibland komma på mig själv att tänka jag kan verkligen inte det här egentligen.

Vad jag kan är att få eleverna intresserade och vilja veta mer. Jag kan även få eleverna att lyckas med vad de ska lära sig. Sällan är jag ett fullärd expert på ämnet där jag bemästrar varje detalj. Jag kan skapa strukturer och förutsättningar för lärande. Kunskapen blir i klassrummet begripligt med min hjälp.

Plötsligt där i samtalet kändes det som om någon hade genomskådat bluffen. Självaste Lisa Nilsson sa precis så vid ett liveframträdande, då i samband med hur hon kunde känna sig i förhållande till musiken. Tänk om någon skulle genomskåda mig och komma fram och säga; – Du fattar ju noll av läroplanen.

Samtalet med kollegan gick inte alls till ifrågasättande kring mina kunskaper av läroplanen men däremot har tanken hängt kvar.

Jag kan paketera kunskaperna. Jag gör innehållet begripligt. Jag kan anpassa undervisningen efter mina elever behov och jag kan väcka intresse hos de som ska lära sig.

Men vad kan jag egentligen om geologi? Jag gör helt enkelt ett snygg paket och hoppas på det bästa. Att ingen ska genomskåda bluffen att jag egentligen inte alls kan det här. Samtidigt eftersom det är just stenar så har vi alltid väldigt roligt och lärorikt under resans gång.

Det är något med stenar.

Dolda skatter bland gamla pappershögar

Det är något väldigt märkligt att komma till en skola veckan efter skolavslutning.

I vissa delar av huset finns det barn som fulla av energi tar sig an sommarlovsfritids aktiviteter. Men större delen av skolan är tom. Tom och tyst. Vissa delar visar spår av avslutningens festligheter. Blommor är uppklistrade på väggarna. Andra avdelningar är bara tomma och några klassrum är tysta foton av tidigare händelser som i vissa fall kan likna rena soptippen.

Skrivborden i de tysta arbetsrummen är belamrade av papper, blommor, chokladaskar och allmänna rester från ett år som gått.

Tid att gå igenom högarna och rensa men även tid att minnas årets som gick och se framåt.

Vilka guldkorn från året ska sparas och vilka ska förpassas till historiens arkiv?

Där i högarna hittar jag plötsligt den där övningen vi aldrig gjorde. Fem stenar med påhittade mineralnamn inskrivna. Övningen skulle vara en del av geografimomentet när vi pratade rika och fattiga länder.

Vilka naturtillgångar skapar möjligheter och utveckling för landet som har dem? Vilka naturtillgångar skapar hinder och kanske krig? Hur påverkas ett land som redan är rikt av nya fyndigheter och hur påverkas ett fattigt land?

I nästa hög kommer en till övning fram. Perspektiven Offer, vittne, förövare och medhjälpare har följt oss genom läsåret. Tillsammans har vi läst Pojken i randig pyjamas, Ulrike och kriget och Alex Dogboy. Vi har diskuterat utifrån perspektiven men vi gjorde ju aldrig övningen utifrån oss själva. I en given situation vilken roll tar du? Offer rollen kan vi oftast inte välja men de andra. När någon bryter mot reglerna och exempelvis förstör- vilken roll tar du då? På sociala forum är du den som tyst bevittnar det som sker eller kanske den som skriver dumheter? Eller är du den som faktiskt står upp och säger- gör inte så där mot min vän?

Plötsligt känns inte högen från ett gånget år som något från det förgångna. Högen är inte gamla rester utan uppstarten på det nya.

Veckan efter skolavslutningen är nu inte bara ett avslut på ett läsår utan starten på det nya. Nästa läsår då är det nya planer, fler lektioner och ny kunskaper att erövra.

Spännande tider!

%d bloggare gillar detta: