Vilka är de rätta orden på avslutningsdagen?

Sommarlovstider är här. Själv ser jag fram emot ledighet semester tid med familjen resor och att bara ha lugna dagar.

Många elever som vi säger hejdå till ser nog fram emot samman saker som bilden av sommarlov säger.

Men fler än vad vi i skolvärlden nog anar ser inte alls fram emot det här.

Som lärare blir jag både nära i relation med eleverna men även en person som alltid håller professionell distans. Måndag till fredag ses vi i klassrummet jag undervisar, stöttar, vägleder med både glad och sträng röst, är personlig, professionell, tålmodig, vänlig. Men när loven kommer och jag längtar hem till mitt så vet jag att det är elever som inte har samma längtan.

Vi önskar dig ett härlig sommarlov! Det känns nog mest som en spark i magen.

Vad erbjuder sommaren dem? Ensamhet? Våld? Tristess? Jobbande föräldrar? Inga rutiner? Inga resor? Ingen mat?

En lång väntan på att rutinen och att en känsla av sammanhang ska komma åter.

Vi ska inte låtsas om som lovet inte kommer. Men vi kan alltid tänka på vad vi säger och vad vi gör.

Jag pratar bland annat redan om hösten och vad som ska ske i klassrummet den kommande årskursen.

Men när det är dags att säga hejdå på tisdag- vad ska jag säga då? Skolstart i augusti? Sköt om dig? Ha det bra? Njut i solen? Bada mycket? Ta det lugnt i sommar?

Vilka är de rätta orden på avslutningsdagen?

Att kramas eller inte kramas inför lov

Avslutningstider. Hejdå inför ett lov. Nu ses vi inte på ett par veckor. Några elever kramas andra inte. Vissa får många kramar andra får inga. Förhoppningsvis får alla som vill iallafall ett erbjudande om en kram.Hos mig väcker kramen alltid funderingar.Till veckan är det avslutning inför julledigheten. Då ställs frågan åter på sin spets. Ska jag krama mina elever som en hejdå-gest eller inte? Vem vill verkligen ha en kram? Vilka ställer upp på en kram för att det är artigt? Vilka ställer upp på en kram för att de känner att det är ett måste att uthärda både i hemmet och i skolan? En del elever kan känna att de förväntas ge ömhet till vuxna. En del saknar ömhet och längtar den. En del avskyr kramen. En del lever för kramen. För vissa är det en artighetsgest. Törs man säga nej när en vuxen frågar om den får ge en kram?I början av karriären kramade jag alla på avslutningen, tog varvet runt. Vilka av eleverna ville egentligen krama mig? Det var en fråga jag inte ställde mig då. Är själv som person inte den kramiga typen på jobbet. Kommer någon elev eller kollega fram till mig med öppna armar så får de en kram. Ger annars väldigt få kramar till mina elever. Minns en lärare från min skoltid som gav mig en kram, det tyckte jag själv var väldigt speciellt. Idag får våra elever betydligt fler kramar.Jag tycker kramfrågan är svår.Hur vet jag om eleven verkligen vill ha en kram? Är det en del av min roll att ge kram? Kan kramen väcka avund hos några? Oro hos vissa? Trygghet för någon? Kanske till och med kännas som ett måste för att alla andra verkar krama just den läraren?Hittar inga bra svar. Hur ska ni göra med kramarna på avslutningen?Vi ses i Januari!!!

Att kramas eller inte- det är frågan?

Uppstartsdagar med kollegiet. Vi ses igen efter en lång ledighet. Några kramas andra inte. Vissa får många kramar andra får inga. Vi är vuxna och tar förhoppningsvis egna beslut och visar tydligt om vi vill kramas eller inte. Förhoppningsvis får alla som vill iallafall ett erbjudande om en kram.

Hos mig väcker kramen en del funderingar.

På måndag börjar skolan åter efter sommarlovet. Då ställs frågan på sin spets- ska vi krama våra elever som en välkomstgest eller inte? 

Vem vill verkligen ha en kram? Vilka ställer upp på en kram för att det är artigt? Vilka ställer upp på en kram för att de känner att det är ett måste att uthärda både i hemmet och i skolan?

En del elever kan känna att de förväntas ge ömhet till vuxna. En del saknar ömhet och längtar den. En del avskyr kramen. En del lever för kramen. För vissa är det en artighetsgest.

Törs man säga nej när en vuxen frågar om den får ge en kram?  

I början av karriären kramade jag alla på avslutningen, tog varvet runt. Vilka av eleverna ville egentligen krama mig? Det var en fråga jag inte ställde mig då.   

Är själv som person inte den kramiga typen på jobbet. Kommer någon elev fram till mig med öppna armar så får de en kram. Ger annars väldigt få kramar till mina elever. Minns en lärare från min skoltid som gav mig en kram, det tyckte jag själv var väldigt speciellt. Idag får våra elever betydligt fler kramar. 

Jag tycker kramfrågan är svår. 

Hur vet jag om eleven verkligen vill ha en kram? Är det en del av min roll att ge kram? Kan kramen väcka avund hos några? Oro hos vissa? Trygghet för någon? Kanske till och med kännas som ett måste för att alla andra verkar krama just den läraren?  Hittar inga bra svar. 

Hur ska vi göra med kramarna på måndag?

Dagar att fira- är det vårt uppdrag?

Vilka dagar och högtider ska vi i skolan uppmärksamma i undervisningen? Födelsedagar, morsdag och kanelbullar är de en del av vårt uppdrag?

När min pappa var sju år gammal så dog hans pappa i en cykelolycka. Pappa har berättat att han som sjuårig tog det hårdast just då att han på sin första skoldag var tvungen att vara hemma för det var sorg i familjen. Allt efter tiden gick fick pappa såklart gå i skolan och uppleva det han längtat efter. Han har inte berättat så mycket om sorgen efter sin far men en historia direkt kopplat till det har han ofta återkommit till. Den första terminen på hans första år fortlöpte. Det blev november och farsdag. 

Alla barnen i klassen förväntades göra ett kort till far som uppmärksammade far på hans särskilda dag.

Således även min pappa.  Ambitiös och ansvarstagande som jag imbillar mig att han var så tog han sig an övningen. Han satt där, sju år gammal, och ritade sitt farsdagskort till en pappa som inte längre fanns.

Nu som ni förstår är det många år sedan som min pappa gick i skolan och jag skulle hoppas att historier som dessa inte längre behöver berättas. Men faktum är att sedan jag själv blev mamma och barnen började på förskolan så har små kort dykt upp ämnade till mig, senast i anslutning till Internationella kvinnodagen. 

Historien om min pappa blir så aktuell. Bara förra året så var det en kollega som tänkte uppmärksamma morsdag och frågade faktiskt mig och jag hade några idéer. Vill inte vara den som säger nej och pratar omkull en kollega med en idé men jag kunde inte låta bli denna gång. Berättade historien om min pappas första termin i skolan. Tanken att uppmärksamma morsdag lades snabbt ner.

Vet jag att alla barn har en far som de vill uppmärksamma? Hur vet jag att även fast de har en mamma att det faktiskt är en snäll mamma? Hur vet jag när det är dags för födelsedagar att barnet som fyller år verkligen vill firas eller att det ens är en dag som de vill bli ihågkomna på?

Sen kommer de dagar som inte är direkt uppmärksammade i läroplanen-  Allahjärtans dag och Halloween. Den tidigare får mig bara att tänka på alla de som kanske så gärna vill ha den där rosen eller kortet men faktiskt inte får den. Kring Halloween så är det en dag som blir direkt problematisk för vissa barn att delta i undervisningen på grund av deras trosuppfattning. Har vi inte läroplanen i ryggen som uttryckligen benämner något varför uppmärksammar vi då dagen?

Att ha elever i gruppen som lever med en övertygelse eller är uppväxta i en tradition som är en klar minoritet i samhället utmanar mitt normkritiska förhållningssätt ordentligt. 

Är jag så inkluderande i min undervisning som jag önskar.

Tänker särskilt på när jag senast undervisade i religion och jag visste att i gruppen fanns det ett par elever som har en trosuppfattning som ofta inte tillåter studier av andra religioner. Det blir då oerhört viktigt för mig hur jag lägger orden och förbereder mina uppgifter så att även de kan delta på samma villkor som de andra.

Jag uppmärksammar numera bara särskilda dagar som är direkt relaterade till läroplanen. 

Tidigt på läsåret kommer dagen som alltid ger mig ett leende på läpparna. Geologinsdagär en personlig favorit som redan på vårterminen kan börja förberedas. Falukorv, röda stugor och mineraler. Härliga tider, lättsamma tider.

Sedan kommer FN-dagen och Nobeldagen som båda är som skolans egna nationaldagar. 

De mänskliga rättigheterna och kunskap står i fokus. Veckorna innan och veckorna efter får gärna fyllas med aktuell information och kunskap som rör de ständigt aktuella ämnena.

Mellan FN-dagen och Nobeldagen så kommer World Aids Day. Den uppmärksammar jag när jag undevisar i årskurs 8 och 9. En dag som verkligen ger perspektiv för eleverna  i samtal om demokrati, utveckling, samhälle och framtid. Sådan orättvisor, sådan sorg och det sker just nu på så otroligt många ställen runt om i världen.

Dagar att uppmärksammas årshjul slutar redan, i mitt klassrum,  i januari när Förintelsens minnesdag kommer. Varje år uppmärksammar jag denna dag på olika sätt. Dagen då fångarna i Auschwitz befriades 1945. Varje år blir effekten hos eleverna densamma. Något som det pratas om under lektion och efter lektion i många veckor.

Dagar att lättsamt fira går ner till noll. Dagar att uppmärksamma med de mänskliga rättigheternaoch läroplanen i fokus där finns det mer att hämta. Då kan jag även med lätthet referera till läroplanen och skapa förståelse och legitimitet för vad jag gör. Det är mitt uppdrag.

Lärare jag minns

Intervjuades nyligen för ett inslag i Annas och Philips lärarpod. Jag fick frågan; -Varför blev jag lärare? Mina tankar gick omedelbart till en stund i årskurs 5 då jag än idag minns hur jag satt och fantiserade på lektionen. Jag fantiserade om hur jag skulle vara eller framför allt se ut och jobba om jag vore lärare. Vackra kläder väckte mina tankar och teman på lektionerna som matchades av just mina kläder. Vet inte om jag då  bestämde mig för mitt yrkesval men stunden har helt klart påverkat mitt liv mycket.

Har efter frågan ställdes inte riktigt kunna släppa tanken på lärarna som passerat genom åren. Personer som betytt otroligt mycket för min utveckling och varande men som troligen bara fick ett pliktskyldigt tack på avslutningsdagen. Men det som dessa lärare gjorde detfinns definitivt kvar. Det vi lärare gör ger ibland resultat direktmen oftast så jobbar vi med ett betydligt längre tidsperspektiv. Vi påbörjar eller tar vid en kunskapsutveckling som stannar hos oss ett tag och  sedan släpper vi den oftast vid avslutningen till sommaren.

Det är det här vi lärare gör, skapar vågor i omvärlden som påverkar och påverkar åratal efterdet faktiska mötet och stunden faktiskt ägt rum. En svindlande tanke. Det här är inget jag så ofta stannar upp och fundera över mitt i vardagen när grupper ska byggas, kunskapskrav uppnås och projekt genomföras. Men när jag väl låter tanken stanna och verkligen reflektera då svindlar det.

Vi gör skillnad och inte på det lilla viset, vi gör många och stora skillnader hela tiden. Skillnader som påverkar val. Skillnader som påverkar intressen. Skillnader som påverkar framtiden.

Att göra den här skillnaden för en enskild person så gott som varje arbetsdag är det som fått mig att stanna kvar i yrket.Mina gamla lärare är som ett vackert pärlhalsband. Varje pärla bär på en specifik funktion som byggt min egna lärarkarriär och gärning. Modeintresset har jag kvar sedan jag vid 11 års åldern satt där i Rosas klassrum, därav liknelsen. Från alla lärare som passerat har jag lärt mig olika saker som blivit till en del av det jag är idag.

Så en tillbakablick, lärarna jag mött som lämnat de där avtrycken i min lärargärning och mitt liv idag.

Maine har lärt mig att blanda nytt och gammalt, lokalt och nationellt. Med stor hängivenhet berättade hon historier från det gamla och främmande för oss i klassen. Hon lärde berättandets konst samtidigt som vi lärde oss bokstäver och att sätta samman meningar. I hennes kollega Gudrun fick vi musiken blandat med våra nya kunskaper. Gudrun hade alltid spännande kläder som jag minns mycket väl. Valborg lärde mig rabbla konsonanter och  hade alltid en kram på lager.

Vikten av att kunna och använda språk fick jag från Marianne. Vi spelade Café och gjorde Croque monsieur. Pratade och levde franska. Med Bengt gick vi på promenad i byn för att lära oss vad en meander var. Det använder jag fortfarande till mina elever, varför vattnet tar olika vägar i stilla rinnande vattendrag.

Geraldine som med sin enorma energi och hängivenhet lärde oss skillnaden på Sheep och Cheap. Hade nog aldrig vare sig hört eller ens förstått att det var två olika ord innan. Med henne fick vi även smaka på den engelska fruktkakan och lära att plastpåsar är utmärkta förvaringsställen för de material vi skrev som hon skulle rätta.

Madeleine som lärt mig allt om att använda en whiteboard i undervisningen. Vilken tavelteknik och engagemang. Hon var inte en av våra pedagogik eller didaktiklärare, men ingen har som hon lärt mig att undervisa och använda just tavlan för att få elever engagerade.

Anna som hjälpte mig hitta talet. Vid en lektion gav hon som feedback efter jag gjort mitt tal:

– Jag förstod när jag såg dig innan du började att det här skulle bli bra.

Vilken otrolig kraft i de orden, har efter den dagen aldrig tvivlat på min förmåga att lyckas i muntliga sammanhang även fast jag innan dess varit riktigt ängslig att tala. Det här använder jag varje gång mina elever ska presentera något inför varandra.

Sven med en kunskapsbank få förunnad och med en förmåga att berätta och förmedla som gjort minsta gråstentill en skattkista av kunskap.

Tänkt så många möte, så många ord, så många utbyten av kunskap. Jag har jobbat över 15 år som lärare. Hundratals elever har redan passerat, små vågor på ett ständigt brusande hav. Alla har fått sig en puff i någon riktigt. Det är svindlande… tänk om bara någon av dessa tänker tillbaka om några år på de lärare som de träffat och riktningar som de tagit efter skolåren. Vilka blir lärarna de minns?