Uppstartsdagar med kollegiet. Vi ses igen efter en lång ledighet. Några kramas andra inte. Vissa får många kramar andra får inga. Vi är vuxna och tar förhoppningsvis egna beslut och visar tydligt om vi vill kramas eller inte. Förhoppningsvis får alla som vill iallafall ett erbjudande om en kram.
Hos mig väcker kramen en del funderingar.
På måndag börjar skolan åter efter sommarlovet. Då ställs frågan på sin spets- ska vi krama våra elever som en välkomstgest eller inte?
Vem vill verkligen ha en kram? Vilka ställer upp på en kram för att det är artigt? Vilka ställer upp på en kram för att de känner att det är ett måste att uthärda både i hemmet och i skolan?
En del elever kan känna att de förväntas ge ömhet till vuxna. En del saknar ömhet och längtar den. En del avskyr kramen. En del lever för kramen. För vissa är det en artighetsgest.
Törs man säga nej när en vuxen frågar om den får ge en kram?
I början av karriären kramade jag alla på avslutningen, tog varvet runt. Vilka av eleverna ville egentligen krama mig? Det var en fråga jag inte ställde mig då.
Är själv som person inte den kramiga typen på jobbet. Kommer någon elev fram till mig med öppna armar så får de en kram. Ger annars väldigt få kramar till mina elever. Minns en lärare från min skoltid som gav mig en kram, det tyckte jag själv var väldigt speciellt. Idag får våra elever betydligt fler kramar.
Jag tycker kramfrågan är svår.
Hur vet jag om eleven verkligen vill ha en kram? Är det en del av min roll att ge kram? Kan kramen väcka avund hos några? Oro hos vissa? Trygghet för någon? Kanske till och med kännas som ett måste för att alla andra verkar krama just den läraren? Hittar inga bra svar.
Karin bygger undervisning 
4 reaktioner till “Att kramas eller inte- det är frågan?”