Tystnad, alla på plats, ridå…

Då var det dags. En ny grupp ska tas emot. Jag har läst allt som går att läsa om att bygga grupp. Möta nya grupper har jag gjort förut. Jag vet vad det innebär men ändå står jag där på morgonen nervös och pirrig inför ny termin med ny grupp.

Vi har haft överlämningar. Jag har sett bilder. Det är funnits klasslistor. Jag har skrivit ner små anteckningar för att förbereda mig.

Men inget kan ju egentligen förbereda mig för stunden när vi först ska träffas. Hur kommer det egentligen gå? Vilka är eleverna egentligen som jag kommer att möta? Vad betyder egentligen orden som sas på överlämningen? Hur väl stämmer överlämningen överens med mina tidigare erfarenheter av elever och klassrumssituationer. Hur mycket jag än förberett mig så är det nu terminsstart med ny grupp och allt är ett oskrivet blad.

Ridån är nere klockan 0900 på måndag morgon. På skolgården ska vi alla samlas. Rektorn ska välkomna den nya terminen. Själv kommer jag stå vid sidan av med min klasskylt och mentorskollega. Gluttandes genom ridån. Är det fullsatt även denna gång? Är det många i publiken?

På lärarutbildningens första termin fick jag den stora förmånen att ha Anna som didaktik- och retoriklärare. Alla vi som hade Anna var dels lite tagna av hennes fantastiska förmåga att lära ut men också att känna oss trygga. Vid ett tillfälle så pratade vi om varför vi blev lärare. Hade själv då precis efter två misslyckade försök på teaterskolan och otaliga amatörteaterprojekt samt militär och polisambitioner beslutat mig för att det var ju ändå lärare jag skulle bli. Anna tog då ordet och sa;

Ja, som lärare så är du ju både regissör, skådespelare, manusförfattare och biljettklippare varje dag. Känns som ett helt rätt steg att ta.

Vid ett annat tillfälle skulle vi göra en presentation inför de andra lärarstudenterna. Minns inte om vi fick välja temat själva eller om det ar bestämt. Minns däremot väldigt väl att det var oerhört nervöst. Vi hade lärt oss göra manus och vi hade lärt oss retorikens och didaktikens grunder. Publiken denna gång kunde exakt det jag kunde och var exakt lika nervös som jag var.

Efteråt sa Anna som feedback på mitt framträdande:

När jag såg dig därframme innan ditt framträdande, då förstod jag att det här kommer att bli bra.

Styrkan i de orden och makten som finns i vårt yrke är svår att fatta. Här är jag nu 17 år efter examen. Redo att ta emot ännu en ny grupp. Extra pirrigt denna gång är att jag är ny på skolan. Jag är bara en av många vuxna som passerat dessa barns liv hittills. Just i skrivandet stund är jag ett namn på ett papper och en person som för dem saknar relevans och som de har absolut ingen relation till.

Jag är pirrig. Precis som Alfons Åbergs fröken har jag haft lite svårt att sova. Eleverna är nog också lite nervösa. Konstigt nog varje gång innan jag träffar nya elever så tänker jag dem alltid äldre till sättet. Jag tänker dem alltid som superkritiska och kanske till och med dem som ska bli de första som inte kommer att lyssna eller vilja respektera det som jag vill att vi tillsammans ska uppnå i klassrummet.

Varje läsår har jag hittills haft fel. Har hittills alltid mött betydligt yngre, allt studievillig och engagerade elever med stor vilja att lyckas med sina egna studier. Hur blir det denna gång?

Då var det dags en ny termin.

Tystnad, alla på plats, ridå…

Är det ens möjligt att hitta till arbetsrummet själv?

Vid vissa tillfällen i livet så hamnar jag i en slags icke definierbar ålder och tillstånd- har precis bytt arbetsplats och befinner mig definitivt där nu.

Andra tillfällen när samma åldersdiffusa känsla infinner sig är när min bror ibland bara yttrar sig och med en retsam blick gör det han gjort sedan barnsben för att bara reta mig till ilska. När mamma efter en tuff dag läser mellan raderna och frågar hur det egentligen är. Eller som bara häromdagen när jag hämtade bilen på verkstaden och den serviceinriktade mekaniskt kunnige personen detaljrikt beskrev ingreppen på bilen för mig.

Sen inte minst, som redan nämnts, när jag byter jobb.

Som tur vad händer det inte ofta men när det väl händer så åker jag som direkt tillbaka till ruta noll och ett mentalt ingenmansland.

Vid det här bytet så var det många nya som börjat på skolan och som en flock rumpnissar vandrar vi tillsammans sida vid sida för att försöka lösa de stora frågorna som uppstår i den nya värld som öppnat sig.

– Voffo gör de på detta viset?

Tillsamman och med små steg och nästan som i kör frågar vi oss varsamt fram. Matsal? Personalrum? Nycklar? Datorer? Förstod ni det här eller ska vi fråga igen?

Fjärran borta är den person som kavat satt på intervju och storslaget berättade om alla storartade projekt som genomförts på tidigare arbetsplatser.

Nu finns nya projekt och väl så utmanande att ta sig an. Åter likt rumpnissarna som storögt sett hur Ronjas ben kommit farande genom taket.

Var är närmaste toalett? Hur hittar jag till matsalen? Vad hette nu den där människan som redan presenterat sig två gånger för mig den senaste kvarten?

Måste ändå erkänna att det blivit lättare med åren. Den tidigare totala paniken som kunde infinna sig när jag inte visste alls vart jag skulle börja i ämnesväg eller ibland inte ens förstod vilka frågor jag faktiskt behövde ställa för att vetskapen om vad jag behövde veta inte fanns.

Nu känns ämnesbiten lugn. Jag vet vad jag kan och vad eleverna behöver lära sig. Min verktygsarsenal som jag skaffat under åren ligger trygg.

Kvar finns dock de riktigt stora frågorna av högsta prioritet redan inför för morgondagen.

Är det ens möjligt att hitta till arbetsrummet själv? Finns det mer än en toalett på skolan? Hette verkligen alla på expeditionen något som började på C? och slutligen

Varför gör de så här egentligen?

Att ha överlämning

Många sysslor som jag som lärare har är sånt jag aldrig fått utbildning eller ens en introduktion att göra.

Pedagogiska luncher, att genomföra utvecklingssamtal, rätta nationella prov och att ha överlämning är bara några. Ändå är det viktiga och uppgifter med stor tyngd som vi under ett läsår gör.

Överlämningar som jag tänker skriva om i det här inlägget är just en sådan uppgift. Oerhört viktig till sin natur men formen och hur resultatet av en överlämning kan bli kan verkligen skifta. Mycket helt enkelt beroende på hur kunnig jag som överlämnande faktiskt är på vad som förväntas vara relevant eller inte. En annan del som blir väldigt avgörande orsaken till varför överlämningen faktiskt ens sker.

Har hittills aldrig fått en mall hur en överlämning ska vara eller gå till? Har oftast mest gått på känn. Vad behöver den som tar över eleven eller klassen verkligen veta? En överlämning är ju ett spår av det förgångna. Möten, händelser, utveckling, relationer och förhållningssätt som funnit mellan en klass och en lärare eller en elev och en lärare. Delar av det som hänt under en termin, ett möte eller flera år. Spår från det som varit.

På gruppnivå lämnade jag på min senaste överlämning en del tips om hur vi jobbat med arbetsro och vad jag gjort som verkligen fungerat i gruppen för att få eleverna att lyckas. Hur eleverna suttit, hur man begärt ordet samt vilka rutiner som är av godo. Vidare förmedlar jag naturligtvis vad som gjorts i respektive ämne samt om vi genomfört ytterligare arbeten kring exempelvis maktlekar.

På individnivå blir det genast lite knepigare. Betygen förmedlas naturligtvis. Men hur förmedlar jag de anpassningar som jag gör för respektive elev på ett neutralt och fackmannamässigt sätt. Vad mer måste en blivande lärare i gruppen veta?

Har även skrivit om en del sociala bitar som kan vara av nödvändighet för att få arbetet att flyta. Vilka elever som jag möter upp innan varje lektion för att förbereda dem för passet. Om det funnits osämja i gruppen kan det ibland vara av godo att berätta om konflikten och särskilt om jag bedömer att den inte är helt uppklarad.

Om eleven kan bli väldigt arg, ledsen eller utåtagerande kan det vara av godo för nästa lärare att veta men hur berättar jag det på ett sakligt sätt?

Finns det vissa gruppbeteende tendenser som exempelvis maktlekar, machokultur eller andra former av grupptryck i klassen så behöver väl det förmedlas.

Vad som blir extra knepigt i det hela är ju att det jag förmedlar visar ju även på hur jag är som ledare i gruppen. Har jag fångat gruppen och varit ledaren som fått dem att lyckas? Är det mina tillkortakommanden som kanske är det jag förmedlar över på mina elever när jag säger att de kanske inte lyckats i något eller är det objektiva reflektioner?

Det här är ju tyvärr inget som borde lysa igenom men orsaker till att överlämningen faktiskt sker kan ju säga en del om vilken typ av överlämning som faktist blir.

Blir överlämningen som ett resultat av att eleven flyttar så får vi en typ av överlämning. Är överlämningen som ett resultat av att eleverna går ur ett stadium och flyttar upp till ett annat så får mötet ett annat fokus. Är överlämningen från en lärare som slutar, kanske i trötthet eller vredesmod, då får du en ytterligare variant av överlämning. Slutligen är det en överlämning som sker helt på ömsesidiga bevåg då blir det ännu en annan form av möte. Den senaste är väl att föredra att alla är så neutrala som det bara går i överlämningssituationen.

Det tål att fundera en hel del på. Förhoppningsvis är jag ensam om att inte ha fått en given mall och utbildning om hur en överlämning ska gå till. Kanske jag inte är det.

Men nog är det märkligt ändå hur många uppgifter, av faktiskt avgörande karaktär, som jag förväntas göra och kunna utan att jag egentligen lärt mig hur.

ps. jag kan inte mycket om det här

Har du någonsin haft känslan att känna; -Jag kan verkligen inte det här. När ska någon komma och genomskåda bluffen i min undervisning?

Förstår jag läroplanen som den ska förstås?

Tolkar jag kunskapskraven rätt när jag bedömer mina elevers arbeten?

Har jag förstått syftestexten som den ska förstås?

Inför Geologinsdag i september förra läsåret fick jag mig en tanke som hängt med sedan dess.

Det är något med stenar. Så fort jag tar med stenar in i klassrummet så händer det något med mina elever. Den tuffaste tonåringen får något i blicken, den hängivna studenten blir än mer intresserad och även den tystlåtnes blick glimmar till och kanske till och med bjuder på en historia.

Inte sälla så kryper det fram frågor som;

– Karin, jag har en sten hemma som är lite röd och ganska slät. Vet du vad det är?

Eller en historia om en fossil som finns i familjen. Historierna kommer varje gång och från de mest oväntade håll.

Det är något med stenar.

I september försöker jag varje år uppmärksamma Geologins dag. Inte sällan ställer även skolresturangen upp och serverar Falukorv för att hylla vår egen berggrunds rika historia. Senast så hade mina elever redan i maj förberett utställningen som fick namnet Från sten till handling.

Eleverna hade gjort arbetet om olika typer av mineraler och hur de påverkar vår vardag. Vi hade besökt Naturhistoriska riksmuseets mineralsamlingar och de hade vänt och vridit på argumenten kring deras olika mineraler.

Alla hade gjort affischer och redovisning skulle göras muntligen för mig så vi kunde föra samtal om mineralens användning och hur den påverkar vardagen och samhället.

När det var tid för utställning så slog mig tanken som väckte ifrågasättande hos mig själv.

En kollega kom fram och denne precis som eleverna brukar göra började ställa frågor om mineraler som denne hade hemma.

Jag fick då helt enkelt erkänna; – Jag kan faktiskt inte särskilt mycket om mineraler egentligen.

När det kommer till detaljer i undervisningen så kan jag ibland komma på mig själv att tänka jag kan verkligen inte det här egentligen.

Vad jag kan är att få eleverna intresserade och vilja veta mer. Jag kan även få eleverna att lyckas med vad de ska lära sig. Sällan är jag ett fullärd expert på ämnet där jag bemästrar varje detalj. Jag kan skapa strukturer och förutsättningar för lärande. Kunskapen blir i klassrummet begripligt med min hjälp.

Plötsligt där i samtalet kändes det som om någon hade genomskådat bluffen. Självaste Lisa Nilsson sa precis så vid ett liveframträdande, då i samband med hur hon kunde känna sig i förhållande till musiken. Tänk om någon skulle genomskåda mig och komma fram och säga; – Du fattar ju noll av läroplanen.

Samtalet med kollegan gick inte alls till ifrågasättande kring mina kunskaper av läroplanen men däremot har tanken hängt kvar.

Jag kan paketera kunskaperna. Jag gör innehållet begripligt. Jag kan anpassa undervisningen efter mina elever behov och jag kan väcka intresse hos de som ska lära sig.

Men vad kan jag egentligen om geologi? Jag gör helt enkelt ett snygg paket och hoppas på det bästa. Att ingen ska genomskåda bluffen att jag egentligen inte alls kan det här. Samtidigt eftersom det är just stenar så har vi alltid väldigt roligt och lärorikt under resans gång.

Det är något med stenar.

Dolda skatter bland gamla pappershögar

Det är något väldigt märkligt att komma till en skola veckan efter skolavslutning.

I vissa delar av huset finns det barn som fulla av energi tar sig an sommarlovsfritids aktiviteter. Men större delen av skolan är tom. Tom och tyst. Vissa delar visar spår av avslutningens festligheter. Blommor är uppklistrade på väggarna. Andra avdelningar är bara tomma och några klassrum är tysta foton av tidigare händelser som i vissa fall kan likna rena soptippen.

Skrivborden i de tysta arbetsrummen är belamrade av papper, blommor, chokladaskar och allmänna rester från ett år som gått.

Tid att gå igenom högarna och rensa men även tid att minnas årets som gick och se framåt.

Vilka guldkorn från året ska sparas och vilka ska förpassas till historiens arkiv?

Där i högarna hittar jag plötsligt den där övningen vi aldrig gjorde. Fem stenar med påhittade mineralnamn inskrivna. Övningen skulle vara en del av geografimomentet när vi pratade rika och fattiga länder.

Vilka naturtillgångar skapar möjligheter och utveckling för landet som har dem? Vilka naturtillgångar skapar hinder och kanske krig? Hur påverkas ett land som redan är rikt av nya fyndigheter och hur påverkas ett fattigt land?

I nästa hög kommer en till övning fram. Perspektiven Offer, vittne, förövare och medhjälpare har följt oss genom läsåret. Tillsammans har vi läst Pojken i randig pyjamas, Ulrike och kriget och Alex Dogboy. Vi har diskuterat utifrån perspektiven men vi gjorde ju aldrig övningen utifrån oss själva. I en given situation vilken roll tar du? Offer rollen kan vi oftast inte välja men de andra. När någon bryter mot reglerna och exempelvis förstör- vilken roll tar du då? På sociala forum är du den som tyst bevittnar det som sker eller kanske den som skriver dumheter? Eller är du den som faktiskt står upp och säger- gör inte så där mot min vän?

Plötsligt känns inte högen från ett gånget år som något från det förgångna. Högen är inte gamla rester utan uppstarten på det nya.

Veckan efter skolavslutningen är nu inte bara ett avslut på ett läsår utan starten på det nya. Nästa läsår då är det nya planer, fler lektioner och ny kunskaper att erövra.

Spännande tider!

Jag måste säga nej!

Årets stora lärdom blev ett enkelt litet ord- Nej! Inte det att jag inte kunde ordet förut och inte heller så att jag inte tidigare sagt nej till arbetsuppgifter. Utan helt enkelt nej till det som faktiskt inte fungerar.

Terminsstarten vid läsårets start blev inte som jag tänkt. Jag fick mer och mer en roll som kändes främmande och långt ifrån undervisning och kärnuppdraget.

Blev tillslut tvungen att ta mig en ordentlig funderare kring vad jag ville och vart jag egentligen stod.

Är det rimligt vad som förvänts? Eller har mitt uppdrag helt plötsligt blivit för stort och odefinierbart?

Vad gör jag i min vardag? Vad ska jag göra i min vardag? Vad ingår i min tjänstebeskrivking? Vilka är mina förväntning? Vilka är samhällets förväntningar?Vilken är min chefs förväntningar? Vem ber mig egentligen göra det jag gör just nu?

Fortsatte dock att springa på fler bollar än vad som egentligen var rimligt.

Jag körde på. Tänkte jag kan det här. Jag har gjort det förut i en annan typ av roll dock men arbetsuppgifterna kunde jag. Ganska snabbt blev det dock ohållbart. All min tid gick till att göra andra saker än att förbereda för lektionerna och hålla mig till min uttänkta planering.

Vid två tillfällen har jag mitt barn i bilen och glömmer helt enkelt att lämna denne vid sin skola. En liten röst i baksätet påminner mig; Mamma var ska vi?

Jag var tvungen att dra i bromsen. Min chef hjälpte mig till företagshälsan och där fick jag tid för samtal. Vad är det som händer?

Fick snabbt tid dit för konsultation.

En ram ritades upp för mig. Det här är ditt uppdrag och ditt ansvarsområde. Just nu är du i gränszonen och gör någon annans jobb? Vem gör ditt jobb om du täcker upp för någon annan?

Det vart så tydligt, det blev så klart. Jag måste helt enkelt börja säga nej.

Var tydlig med vilka din åtaganden är och markera när det går för mycket tid att rådda i saker som är utanför kärnuppdraget. Det blev det tydliga rådet jag fick med mig efter samtalet.

Jag gör ingen gott genom att springa runt och täcka upp där ingen plan finns. Signalerar jag inte till min närmaste chef och påtalar bristen så antar denne att allt är väl. Trots att jag själv tycker att det är uppenbart att det inte fungerar.

Gör det som faller inom ramen för ditt uppdrag och gör det bra. Men låt de saker falla som ligger utanför ditt uppdrag och egentliga ansvarsområde.

Nu skämtar sonen och jag om de gångerna som jag glömde lämna honom till hans skola. Men den späda rösten i baksätet glömmer jag inte- mamma var ska vi?

Vilka är de rätta orden på avslutningsdagen?

Sommarlovstider är här. Själv ser jag fram emot ledighet semester tid med familjen resor och att bara ha lugna dagar.

Många elever som vi säger hejdå till ser nog fram emot samman saker som bilden av sommarlov säger.

Men fler än vad vi i skolvärlden nog anar ser inte alls fram emot det här.

Som lärare blir jag både nära i relation med eleverna men även en person som alltid håller professionell distans. Måndag till fredag ses vi i klassrummet jag undervisar, stöttar, vägleder med både glad och sträng röst, är personlig, professionell, tålmodig, vänlig. Men när loven kommer och jag längtar hem till mitt så vet jag att det är elever som inte har samma längtan.

Vi önskar dig ett härlig sommarlov! Det känns nog mest som en spark i magen.

Vad erbjuder sommaren dem? Ensamhet? Våld? Tristess? Jobbande föräldrar? Inga rutiner? Inga resor? Ingen mat?

En lång väntan på att rutinen och att en känsla av sammanhang ska komma åter.

Vi ska inte låtsas om som lovet inte kommer. Men vi kan alltid tänka på vad vi säger och vad vi gör.

Jag pratar bland annat redan om hösten och vad som ska ske i klassrummet den kommande årskursen.

Men när det är dags att säga hejdå på tisdag- vad ska jag säga då? Skolstart i augusti? Sköt om dig? Ha det bra? Njut i solen? Bada mycket? Ta det lugnt i sommar?

Vilka är de rätta orden på avslutningsdagen?