Dolda skatter bland gamla pappershögar

Det är något väldigt märkligt att komma till en skola veckan efter skolavslutning.

I vissa delar av huset finns det barn som fulla av energi tar sig an sommarlovsfritids aktiviteter. Men större delen av skolan är tom. Tom och tyst. Vissa delar visar spår av avslutningens festligheter. Blommor är uppklistrade på väggarna. Andra avdelningar är bara tomma och några klassrum är tysta foton av tidigare händelser som i vissa fall kan likna rena soptippen.

Skrivborden i de tysta arbetsrummen är belamrade av papper, blommor, chokladaskar och allmänna rester från ett år som gått.

Tid att gå igenom högarna och rensa men även tid att minnas årets som gick och se framåt.

Vilka guldkorn från året ska sparas och vilka ska förpassas till historiens arkiv?

Där i högarna hittar jag plötsligt den där övningen vi aldrig gjorde. Fem stenar med påhittade mineralnamn inskrivna. Övningen skulle vara en del av geografimomentet när vi pratade rika och fattiga länder.

Vilka naturtillgångar skapar möjligheter och utveckling för landet som har dem? Vilka naturtillgångar skapar hinder och kanske krig? Hur påverkas ett land som redan är rikt av nya fyndigheter och hur påverkas ett fattigt land?

I nästa hög kommer en till övning fram. Perspektiven Offer, vittne, förövare och medhjälpare har följt oss genom läsåret. Tillsammans har vi läst Pojken i randig pyjamas, Ulrike och kriget och Alex Dogboy. Vi har diskuterat utifrån perspektiven men vi gjorde ju aldrig övningen utifrån oss själva. I en given situation vilken roll tar du? Offer rollen kan vi oftast inte välja men de andra. När någon bryter mot reglerna och exempelvis förstör- vilken roll tar du då? På sociala forum är du den som tyst bevittnar det som sker eller kanske den som skriver dumheter? Eller är du den som faktiskt står upp och säger- gör inte så där mot min vän?

Plötsligt känns inte högen från ett gånget år som något från det förgångna. Högen är inte gamla rester utan uppstarten på det nya.

Veckan efter skolavslutningen är nu inte bara ett avslut på ett läsår utan starten på det nya. Nästa läsår då är det nya planer, fler lektioner och ny kunskaper att erövra.

Spännande tider!

Offer vittne medhjälpare förövare

Fyra ord med historisk tyngd och massa väckta tankar. En vardaglig situation eller en historisk händelse allt kan ses från flera perspektiv.

Har under det senaste läsåret använt dessa begrepp som underlag till tre stora bokarbete. Mina elever har jobbat med böckerna Pojken i randig pyjamas, Ulrike och kriget samt Alex Dogboy. Alla utifrån följande fyra perspektiv.

Offer, vittne, förövare och medhjälpare.

Vi har utgått från vardagliga situationer som alla elever i klassen kan känna igen sig i. Något har gått sönder i klassrummet. Ingen vill kännas vid att de sett eller hört något. De fyra perspektiven kommer till användning. Den som håller tyst blir medhjälpare till det som inträffat som faktiskt inte är rätt.

Ett skojbråk som urartade på skolgården. Flera runtomkring stod och såg på det som hände. Ingen sa stopp utan alla lät det fortgå.

Perspektiven är användbara och diskuteras.

I boken Pojken med den randige pyjamasen är ett perspektiv snabbt givet. Shmuel och den serverande mannen är båda tydliga offer för regimen. Men hur det egentligen med Brunos mor, vilken roll har hon egentligen i skeendet? Är Bruno ett givet vittne till händelsen och hur är det egentligen med hans syster? Diskussionerna är många och eleverna vänder och vrider på sina ord när de vill förklara sina tankar.

I boken Ulrike och kriget utmanar jag övningen ytterligare. Kan Ulrike vara alla fyra perspektiven samtidigt?

Kan samma person vara förövare, vittne, medhjälpare och offer?

Boken tar andra världskriget ur ett annat perspektiv än vad eleverna och många med dem är vana att läsa om kriget. Kan någon som faktiskt är övertygad om Tysklands slutseger även vara ett offer?

När sista boken för läsåret ska avklaras får eleverna välja. Ska vi ha mer traditionella frågor till boken eller vill ni prova på de välkända begreppen? Offer, vittne, medhjälpare och förövare.

Vi har en omröstning i klassen. De fyra välkända perspektiven som slutövning eller mer traditionella frågor om boken? Eleverna svarade med en förkrossande majoritet- vi vill ha de fyra perspektiven.

Tre olika böcker, fyra perspektiv, massa läsförståelse och mycket kunskap.

När oddsen är emot situationen

Det finns stunder när jag går in i ett rum eller en situation och jag bara vet att oddsen är emot mig.

Vissa stunder och situationer bara vet jag som erfaren lärare att det här kan gå hursomhelst.

Det finns ingen planering att tillgång ingen manual att följa. Ingen didaktisk skrift eller pedagogisk teori kan rädda mig utan det är bara att kasta sig ut och hoppas på det bästa. För är jag där, en vuxen och ledare, i en given situation förväntas jag agera och vara professionell även fast jag vet att det här blir nog helt enkelt inte bra.

Minns tydligt för något år sedan när första snön hade kommit. Eleverna hade valt en mycket olämplig plats för sitt snöbollskrig. Någon från skolan behövde gå dit, det blev jag, för att få slut på snöbollskriget. Satte med nedsänkt huvud på mig jackan och gick med tunga steg mot platsen. Det här kan gå hursomhelst.

Var i ett annat liknande läge häromdagen, inomhus denna gång. Eleverna hade haft prov. Två timmar hade de suttit och skrivit om fysikens magiska värld. Fulla av fokus hade de suttit där minut efter minut, timme på timme. Kollegorna och jag hade vaktat som stolta lejoninnor över rummen. När provtiden var slut fick alla gå ut på en välförtjänt paus  i det vackra snölandskapet. Allt enligt plan och inga konstigheter. Men efter rasten…

En timme kvar till lunch. 60 hungriga och efter helgen- och prov- trötta årskurs åttor. Vad ska vi hitta på?

Efter ett snabbt kollegialt övervägande så bestämde vi två pass á 30 minuter för vardera grupp i svenska och matematik. En genomgång behövde hållas i matematik och i svenskan ville jag fortsätta högläsningen av vår gemensamma bok.

Eleverna väller in från rasten. De visar hur trötta de är, några pratar om hur hungriga de är och suckarna att det är en timme kvar till lunch är tydliga.

Gruppen kommer in i lektionssalen. Vissa lägger sig över bänkarna. Andra lutar sig långt bakåt på sin stol. En elev kommer fram och frågar trött:

– Vad ska vi göra?

– Tänkte läsa högt för er en halvtimme, svarar jag.

Eleven, kom ihåg att det här är årskurs åttor,  ger mig en innerlig kramoch riktigt kryper upp i min famn inför hela klassen.

– Tack Karin, tack.  Så skönt att bara lyssna.

Fokuset från övriga gruppen är inte på topp men jag tar till stoltricket.

Jag tar fram min pall som står längst fram i klassrummet. Flyttar den mot rummets mitt och bara sätter mig ner och tittar ut över gruppen.

En efter en tystnar och ordet blir mitt.

-Under andra världskriget fanns det soldater som frivilligt anmälde sig till tjänstgöring i uppdrag som de visste att de inte skulle komma levande ifrån, inledde jag passet. De kallades Kamikazepiloter. Efter det har vi fått begreppet kamiakaze-projekt. När ni nu kom in från rasten så tänkte jag precis så. Ni är trötta och hungriga efter att ha jobbat hårt i två timmar. Vi måste ha en timmes lektion till. Det här blir som ett kamiakaze-projekt för mig som lärare. Oddsen är emot mig att få lektionen att lyckas.

Eleverna lyssna på helspänn. Wow tänker jag tyst för mig själv. Det kanske går vägen.

– Ni behöver bara luta er tillbaka, fortsätter jag, eller lägga er över bänken och lyssna. Jag tänker läsa för er.

Den kramande eleven börjar få huvudmassage av bänkkamraten. Några lägger sig på golvet och andra kryper upp i de djupa fönstren.

Jag börjar läsa.

Förundrad och samtidigt fnittrigt glad inombords. Det lyckades. Hade verkligen inte trott att det här skulle bli ett stolt ögonblick värt att dokumentera, men det blev det.