Tystnad, alla på plats, ridå…

Då var det dags. En ny grupp ska tas emot. Jag har läst allt som går att läsa om att bygga grupp. Möta nya grupper har jag gjort förut. Jag vet vad det innebär men ändå står jag där på morgonen nervös och pirrig inför ny termin med ny grupp.

Vi har haft överlämningar. Jag har sett bilder. Det är funnits klasslistor. Jag har skrivit ner små anteckningar för att förbereda mig.

Men inget kan ju egentligen förbereda mig för stunden när vi först ska träffas. Hur kommer det egentligen gå? Vilka är eleverna egentligen som jag kommer att möta? Vad betyder egentligen orden som sas på överlämningen? Hur väl stämmer överlämningen överens med mina tidigare erfarenheter av elever och klassrumssituationer. Hur mycket jag än förberett mig så är det nu terminsstart med ny grupp och allt är ett oskrivet blad.

Ridån är nere klockan 0900 på måndag morgon. På skolgården ska vi alla samlas. Rektorn ska välkomna den nya terminen. Själv kommer jag stå vid sidan av med min klasskylt och mentorskollega. Gluttandes genom ridån. Är det fullsatt även denna gång? Är det många i publiken?

På lärarutbildningens första termin fick jag den stora förmånen att ha Anna som didaktik- och retoriklärare. Alla vi som hade Anna var dels lite tagna av hennes fantastiska förmåga att lära ut men också att känna oss trygga. Vid ett tillfälle så pratade vi om varför vi blev lärare. Hade själv då precis efter två misslyckade försök på teaterskolan och otaliga amatörteaterprojekt samt militär och polisambitioner beslutat mig för att det var ju ändå lärare jag skulle bli. Anna tog då ordet och sa;

Ja, som lärare så är du ju både regissör, skådespelare, manusförfattare och biljettklippare varje dag. Känns som ett helt rätt steg att ta.

Vid ett annat tillfälle skulle vi göra en presentation inför de andra lärarstudenterna. Minns inte om vi fick välja temat själva eller om det ar bestämt. Minns däremot väldigt väl att det var oerhört nervöst. Vi hade lärt oss göra manus och vi hade lärt oss retorikens och didaktikens grunder. Publiken denna gång kunde exakt det jag kunde och var exakt lika nervös som jag var.

Efteråt sa Anna som feedback på mitt framträdande:

När jag såg dig därframme innan ditt framträdande, då förstod jag att det här kommer att bli bra.

Styrkan i de orden och makten som finns i vårt yrke är svår att fatta. Här är jag nu 17 år efter examen. Redo att ta emot ännu en ny grupp. Extra pirrigt denna gång är att jag är ny på skolan. Jag är bara en av många vuxna som passerat dessa barns liv hittills. Just i skrivandet stund är jag ett namn på ett papper och en person som för dem saknar relevans och som de har absolut ingen relation till.

Jag är pirrig. Precis som Alfons Åbergs fröken har jag haft lite svårt att sova. Eleverna är nog också lite nervösa. Konstigt nog varje gång innan jag träffar nya elever så tänker jag dem alltid äldre till sättet. Jag tänker dem alltid som superkritiska och kanske till och med dem som ska bli de första som inte kommer att lyssna eller vilja respektera det som jag vill att vi tillsammans ska uppnå i klassrummet.

Varje läsår har jag hittills haft fel. Har hittills alltid mött betydligt yngre, allt studievillig och engagerade elever med stor vilja att lyckas med sina egna studier. Hur blir det denna gång?

Då var det dags en ny termin.

Tystnad, alla på plats, ridå…

ps. jag kan inte mycket om det här

Har du någonsin haft känslan att känna; -Jag kan verkligen inte det här. När ska någon komma och genomskåda bluffen i min undervisning?

Förstår jag läroplanen som den ska förstås?

Tolkar jag kunskapskraven rätt när jag bedömer mina elevers arbeten?

Har jag förstått syftestexten som den ska förstås?

Inför Geologinsdag i september förra läsåret fick jag mig en tanke som hängt med sedan dess.

Det är något med stenar. Så fort jag tar med stenar in i klassrummet så händer det något med mina elever. Den tuffaste tonåringen får något i blicken, den hängivna studenten blir än mer intresserad och även den tystlåtnes blick glimmar till och kanske till och med bjuder på en historia.

Inte sälla så kryper det fram frågor som;

– Karin, jag har en sten hemma som är lite röd och ganska slät. Vet du vad det är?

Eller en historia om en fossil som finns i familjen. Historierna kommer varje gång och från de mest oväntade håll.

Det är något med stenar.

I september försöker jag varje år uppmärksamma Geologins dag. Inte sällan ställer även skolresturangen upp och serverar Falukorv för att hylla vår egen berggrunds rika historia. Senast så hade mina elever redan i maj förberett utställningen som fick namnet Från sten till handling.

Eleverna hade gjort arbetet om olika typer av mineraler och hur de påverkar vår vardag. Vi hade besökt Naturhistoriska riksmuseets mineralsamlingar och de hade vänt och vridit på argumenten kring deras olika mineraler.

Alla hade gjort affischer och redovisning skulle göras muntligen för mig så vi kunde föra samtal om mineralens användning och hur den påverkar vardagen och samhället.

När det var tid för utställning så slog mig tanken som väckte ifrågasättande hos mig själv.

En kollega kom fram och denne precis som eleverna brukar göra började ställa frågor om mineraler som denne hade hemma.

Jag fick då helt enkelt erkänna; – Jag kan faktiskt inte särskilt mycket om mineraler egentligen.

När det kommer till detaljer i undervisningen så kan jag ibland komma på mig själv att tänka jag kan verkligen inte det här egentligen.

Vad jag kan är att få eleverna intresserade och vilja veta mer. Jag kan även få eleverna att lyckas med vad de ska lära sig. Sällan är jag ett fullärd expert på ämnet där jag bemästrar varje detalj. Jag kan skapa strukturer och förutsättningar för lärande. Kunskapen blir i klassrummet begripligt med min hjälp.

Plötsligt där i samtalet kändes det som om någon hade genomskådat bluffen. Självaste Lisa Nilsson sa precis så vid ett liveframträdande, då i samband med hur hon kunde känna sig i förhållande till musiken. Tänk om någon skulle genomskåda mig och komma fram och säga; – Du fattar ju noll av läroplanen.

Samtalet med kollegan gick inte alls till ifrågasättande kring mina kunskaper av läroplanen men däremot har tanken hängt kvar.

Jag kan paketera kunskaperna. Jag gör innehållet begripligt. Jag kan anpassa undervisningen efter mina elever behov och jag kan väcka intresse hos de som ska lära sig.

Men vad kan jag egentligen om geologi? Jag gör helt enkelt ett snygg paket och hoppas på det bästa. Att ingen ska genomskåda bluffen att jag egentligen inte alls kan det här. Samtidigt eftersom det är just stenar så har vi alltid väldigt roligt och lärorikt under resans gång.

Det är något med stenar.

Dolda skatter bland gamla pappershögar

Det är något väldigt märkligt att komma till en skola veckan efter skolavslutning.

I vissa delar av huset finns det barn som fulla av energi tar sig an sommarlovsfritids aktiviteter. Men större delen av skolan är tom. Tom och tyst. Vissa delar visar spår av avslutningens festligheter. Blommor är uppklistrade på väggarna. Andra avdelningar är bara tomma och några klassrum är tysta foton av tidigare händelser som i vissa fall kan likna rena soptippen.

Skrivborden i de tysta arbetsrummen är belamrade av papper, blommor, chokladaskar och allmänna rester från ett år som gått.

Tid att gå igenom högarna och rensa men även tid att minnas årets som gick och se framåt.

Vilka guldkorn från året ska sparas och vilka ska förpassas till historiens arkiv?

Där i högarna hittar jag plötsligt den där övningen vi aldrig gjorde. Fem stenar med påhittade mineralnamn inskrivna. Övningen skulle vara en del av geografimomentet när vi pratade rika och fattiga länder.

Vilka naturtillgångar skapar möjligheter och utveckling för landet som har dem? Vilka naturtillgångar skapar hinder och kanske krig? Hur påverkas ett land som redan är rikt av nya fyndigheter och hur påverkas ett fattigt land?

I nästa hög kommer en till övning fram. Perspektiven Offer, vittne, förövare och medhjälpare har följt oss genom läsåret. Tillsammans har vi läst Pojken i randig pyjamas, Ulrike och kriget och Alex Dogboy. Vi har diskuterat utifrån perspektiven men vi gjorde ju aldrig övningen utifrån oss själva. I en given situation vilken roll tar du? Offer rollen kan vi oftast inte välja men de andra. När någon bryter mot reglerna och exempelvis förstör- vilken roll tar du då? På sociala forum är du den som tyst bevittnar det som sker eller kanske den som skriver dumheter? Eller är du den som faktiskt står upp och säger- gör inte så där mot min vän?

Plötsligt känns inte högen från ett gånget år som något från det förgångna. Högen är inte gamla rester utan uppstarten på det nya.

Veckan efter skolavslutningen är nu inte bara ett avslut på ett läsår utan starten på det nya. Nästa läsår då är det nya planer, fler lektioner och ny kunskaper att erövra.

Spännande tider!

Offer vittne medhjälpare förövare

Fyra ord med historisk tyngd och massa väckta tankar. En vardaglig situation eller en historisk händelse allt kan ses från flera perspektiv.

Har under det senaste läsåret använt dessa begrepp som underlag till tre stora bokarbete. Mina elever har jobbat med böckerna Pojken i randig pyjamas, Ulrike och kriget samt Alex Dogboy. Alla utifrån följande fyra perspektiv.

Offer, vittne, förövare och medhjälpare.

Vi har utgått från vardagliga situationer som alla elever i klassen kan känna igen sig i. Något har gått sönder i klassrummet. Ingen vill kännas vid att de sett eller hört något. De fyra perspektiven kommer till användning. Den som håller tyst blir medhjälpare till det som inträffat som faktiskt inte är rätt.

Ett skojbråk som urartade på skolgården. Flera runtomkring stod och såg på det som hände. Ingen sa stopp utan alla lät det fortgå.

Perspektiven är användbara och diskuteras.

I boken Pojken med den randige pyjamasen är ett perspektiv snabbt givet. Shmuel och den serverande mannen är båda tydliga offer för regimen. Men hur det egentligen med Brunos mor, vilken roll har hon egentligen i skeendet? Är Bruno ett givet vittne till händelsen och hur är det egentligen med hans syster? Diskussionerna är många och eleverna vänder och vrider på sina ord när de vill förklara sina tankar.

I boken Ulrike och kriget utmanar jag övningen ytterligare. Kan Ulrike vara alla fyra perspektiven samtidigt?

Kan samma person vara förövare, vittne, medhjälpare och offer?

Boken tar andra världskriget ur ett annat perspektiv än vad eleverna och många med dem är vana att läsa om kriget. Kan någon som faktiskt är övertygad om Tysklands slutseger även vara ett offer?

När sista boken för läsåret ska avklaras får eleverna välja. Ska vi ha mer traditionella frågor till boken eller vill ni prova på de välkända begreppen? Offer, vittne, medhjälpare och förövare.

Vi har en omröstning i klassen. De fyra välkända perspektiven som slutövning eller mer traditionella frågor om boken? Eleverna svarade med en förkrossande majoritet- vi vill ha de fyra perspektiven.

Tre olika böcker, fyra perspektiv, massa läsförståelse och mycket kunskap.

När börjar lektionen egentligen?

Ett nytt verktygjag lagt i min kunskapslåda bara de senaste året är vetskapen om vikten av när en lektion verkligen börjar för mina elever.

Klockan har jag kunnat länge det är inte det. Schemat för terminen brukar mirakulöst lägga sig som en mental tatuering snabbt.

Den stora utmaningen och något som jag först de senaste året förstått vikten av är när jag behöver börja förbereda olika elever inför ett lektionspass?

Just nu jobbar jag med en dynamiska grupp. De flesta har bytt skola många gånger alla av olika anledningar. Vissa har precis flyttat till Sverige och andra har bott här hela sitt liv. Blandningen är total och behovet av anpassningar många.

Det här har verkligen fått mig att tänka på det här med när lektionen verkligen startar. En framgångsfaktorer i min undervisning med den här gruppen har varit just det.

När börjar lektionen för olika individer i gruppen? När behöver de veta vilka förväntningar som passet har på dem? När måste jag börja förbereda de olika eleverna på lektionspasset?

Att som lärare verkligen veta när lektionen börjar är något som gett mig många stunder av funderingar. Jag har verkligen förstått att det är centralt för att få den undervisning som mina elever och jag förtjänar. Består gruppen, som alla gör, av elever med särskilda behov eller om gruppen, som i min skolverklighet just nu,  består av individer som bytt skolmiljö väldigt många gånger så behöver jag som pedagog tänka till några extra gånger. 

Vissa lektionsmomentbehöver jag förbereda elevernapå i månader innan de faktiskt ska ske. Ibland är det en särskilt viktigt föreläsning, en utflykt eller ett nytt ämnesområde. Andra lektioner börjar på lunchen,timmen innan lektionspasset verkligen ska börja eller vid God morgon-stunden. Ett förberedande samtal om vad som ska ske efter lunch eller senare under dagen. Vissa förberedelser pågår och görs ständigt. Några lektioner börjar precis på klockslaget när schemat säger att nu är det dags. Här är det jag som ledare av passet som måste tänka till.Mina elever som får anpassningen kanske märker att det sker eller kanske inte. Jag märker att detger resultat och att eleverna lyckas.

Hur förbereder jag mina olika elever bäst så vi alla får den lektion vi behöver för att nå så långt vi bara kan med våra studier?

Vissa elever söker jag fortfarande dagligen upp.  Andra får numera bara en blick och en nick till bekräftelse. En tredje grupp finner trygghet i mina instruktionerpå tavlan och den fjärdegruppen som är majoriteten kommer in på lektion sätter sig och är redo. 

Lektion är lektion är det något att fundera på? tänker de troligen.

När börjar lektionen för olika individer i gruppen? När behöver de veta vilka förväntningar som passet har på dem? När måste jag börja förbereda de olika eleverna på lektionspasset?

En oerhört värdefull kunskapsom jag är förvånad över att jag inte reflekteraröver tidigare.