Tystnad, alla på plats, ridå…

Då var det dags. En ny grupp ska tas emot. Jag har läst allt som går att läsa om att bygga grupp. Möta nya grupper har jag gjort förut. Jag vet vad det innebär men ändå står jag där på morgonen nervös och pirrig inför ny termin med ny grupp.

Vi har haft överlämningar. Jag har sett bilder. Det är funnits klasslistor. Jag har skrivit ner små anteckningar för att förbereda mig.

Men inget kan ju egentligen förbereda mig för stunden när vi först ska träffas. Hur kommer det egentligen gå? Vilka är eleverna egentligen som jag kommer att möta? Vad betyder egentligen orden som sas på överlämningen? Hur väl stämmer överlämningen överens med mina tidigare erfarenheter av elever och klassrumssituationer. Hur mycket jag än förberett mig så är det nu terminsstart med ny grupp och allt är ett oskrivet blad.

Ridån är nere klockan 0900 på måndag morgon. På skolgården ska vi alla samlas. Rektorn ska välkomna den nya terminen. Själv kommer jag stå vid sidan av med min klasskylt och mentorskollega. Gluttandes genom ridån. Är det fullsatt även denna gång? Är det många i publiken?

På lärarutbildningens första termin fick jag den stora förmånen att ha Anna som didaktik- och retoriklärare. Alla vi som hade Anna var dels lite tagna av hennes fantastiska förmåga att lära ut men också att känna oss trygga. Vid ett tillfälle så pratade vi om varför vi blev lärare. Hade själv då precis efter två misslyckade försök på teaterskolan och otaliga amatörteaterprojekt samt militär och polisambitioner beslutat mig för att det var ju ändå lärare jag skulle bli. Anna tog då ordet och sa;

Ja, som lärare så är du ju både regissör, skådespelare, manusförfattare och biljettklippare varje dag. Känns som ett helt rätt steg att ta.

Vid ett annat tillfälle skulle vi göra en presentation inför de andra lärarstudenterna. Minns inte om vi fick välja temat själva eller om det ar bestämt. Minns däremot väldigt väl att det var oerhört nervöst. Vi hade lärt oss göra manus och vi hade lärt oss retorikens och didaktikens grunder. Publiken denna gång kunde exakt det jag kunde och var exakt lika nervös som jag var.

Efteråt sa Anna som feedback på mitt framträdande:

När jag såg dig därframme innan ditt framträdande, då förstod jag att det här kommer att bli bra.

Styrkan i de orden och makten som finns i vårt yrke är svår att fatta. Här är jag nu 17 år efter examen. Redo att ta emot ännu en ny grupp. Extra pirrigt denna gång är att jag är ny på skolan. Jag är bara en av många vuxna som passerat dessa barns liv hittills. Just i skrivandet stund är jag ett namn på ett papper och en person som för dem saknar relevans och som de har absolut ingen relation till.

Jag är pirrig. Precis som Alfons Åbergs fröken har jag haft lite svårt att sova. Eleverna är nog också lite nervösa. Konstigt nog varje gång innan jag träffar nya elever så tänker jag dem alltid äldre till sättet. Jag tänker dem alltid som superkritiska och kanske till och med dem som ska bli de första som inte kommer att lyssna eller vilja respektera det som jag vill att vi tillsammans ska uppnå i klassrummet.

Varje läsår har jag hittills haft fel. Har hittills alltid mött betydligt yngre, allt studievillig och engagerade elever med stor vilja att lyckas med sina egna studier. Hur blir det denna gång?

Då var det dags en ny termin.

Tystnad, alla på plats, ridå…