Jag förundras så ibland,
När jag träffar på nåt stackars barn,
Som ser ut som jag gjorde då,
Med hår så flygande och tunt,
På tok för långa ben,
Och sen öron som parabolantenner. Ja, när det händer då svindlar det,
För livet blir så väldigt stort då. av Eva Dahlgren JORDEN ÄR ETT LITET RUM
En röst från min barndom knackade på i form av ett telefonsamtal. En röst som var förknippad med den stora världen utanför hemmet och kompiskretsen. Den delen av världen vars beröm eller kritik betydde allt och satte sin djupa spår. En sådan röst hörde av sig… plötsligt är jag inte längre kvinna som lever sitt liv i Stockholm utan flickan på den lilla byn. Flickan som med stora ögon mötte världen och balanserade alla ord hon möttes av på en balansvåg. Ord som lagrades och avgjorde ifall det var en bra dag eller en orolig idag.
Bra jobbat Karin- kan vi få prata med dig om det du gjort?
Rösten var från en dagstidningen jag vuxit upp med. De ville prata om boken jag skrivit med min kollega. Tidningen från Dalarna som inte är det störtats landskapet och tidningen som inte är den mest lästa i Sverige. Långt ifrån men under den perioden i livet när jag var som mest beroende av andra, formbara till åsikter och värderingar då var denna tidningen för mig. Tidningen som fanns i hemmet, skolan och i affären.
Tidningen kom i denna stund att stå för vuxen världen för mig när jag var liten. Vuxenvärlden hörde nu av sig och trots så stor jag nu är så kom jag att sträcka på mig och tänka att just de- som när jag var liten represterade hela resten av världen- hörde av sig till mig. Med beröm och ville uppmärksamma mig.
Idag möts jag dagligen av dessa barn i mitt yrke. Då är det jag som ger de små små orden och utför de handlingarna som gör den största skillnaden i vardagen utan att de tar varken tid eller kraft för mig som lärare men kan betyda allt för min elev.
Nu ringde den mig och det fick mig att tänkta på det här vi gör i skolan. Vi tar hand om de små. Precis som Eva Dahlgren så precist formulerar Jag förundras så ibland … för där sitter de nu precis som jag gjorde då och är i behov av bekräftelse och förståelse för den jag är och vad jag gjort.
Skillnaden nu är att i yrket så är jag inte jag utan ett proffs som ska se och stötta detta barn – med öron som parabolantenner– i sin vardag så denne kan ta vara på alla möjligheter som just denne lille person kan erbjudas och hitta. Så personen kan bli just denna kvinna som lever sitt liv i Stockholm.
Oj så fint du tog hand om din kompis när denne ramlade!
Har du gjort den? Alldeles själv… fantastiskt!
Hur viktiga är inte orden som uppmärksammar de lilla hos varje elever och vuxen- för den delen.
Precis i stunden när det händer, ett litet ord och er relation samt elevens dag och kanske hela skolgång blir garanterat något annat. En stund av uppmärksamhet, en stund av stolthet och en alldeles egen stund av förtroende.
Vilket underbart initiativ- Tack för hjälpen!
Karin bygger undervisning 