Karin bygger undervisning

Har precis bytt arbetsplats och således fått nya elever. Bara processen att byta jobb är en utmaning i sig oavsett vilket jobb du har. Det som kan verka självklart blir plötsligt en utmaning.

Vad heter alla människor runt omkring dig? Hur fungerar det att skriva ut? Hur når jag den personen jag vill prata med? Var ligger punkt B om jag nu står vid punkt A?

För oss lärare så kommer även utmaningen med alla dessa namn, relationer, anpassningar och förhållande till kunskapskrav samt förmågor för varje enskild elev.

I allt det här är det så lätt att i min iver att få en överblick av helheten glömma de små och tämligen självklara sakerna jag kan göra i vardagen som egentligen varken tar särskilt mycket tid eller för den delen ansträngning från mitt håll men som ger en vinst långt bortom det jag själv riktigt kan greppa. Jag behöver bara stanna upp och komma på tanken.

Vi har precis avslutat ett samhällskunskapsmoment. Demokratiska processer och deras förhållande till det svenska rättsväsendet har avhandlats. Momentet kan göras oerhört teoretiskt men även väldigt laborativt och praktiskt.

Denna gång tog jag den gyllene medelvägen. Min prio var att tydliggöra för eleverna var vi var på väg och även påvisa när vi arbetade mot vilka kunskapskrav och förmågor. Hela tiden hade vi korta avstämningar som visade på vart vi var på väg och hur långt vi hade kommit. Relationer måste byggas samtidigt som vi tar oss an ämnesarbetet och skapar hållbara strukturer i klassrummet. Momentet skulle avslutas med ett tämligen traditionellt prov.

Eleverna nya för mig och jag för dem så ville jag vara så tydlig det bara gick.

När vi hade de korta avstämningarna så var det viktigt för mig att eleverna dels snabbt fick tillbaka så de visste ”hur det gått” men även så att jag kunde använda mig av deras kunskaper för att driva arbetet vidare.

Jag läste helt enkelt upp de elevers arbete som tydligt visade goda förklaringar, tydliga och klargörande exempel i flera led samt de som lyft blicken och givit den ”lilla” kunskapen ett större sammanhang.

Föga hade jag tänkt och trott att det här lilla och egentligen självklara från mitt håll skulle bidra så till att lyfta undervisningen. Att se alla elever hänförda och tysta lyssna på den anonyme klasskamratens formulering och därefter följa suset i klassen dels när de försökte lista ut vem som gjort så bra formuleringar dels när de faktiskt diskuterade innehållet i vad som skrivits. Den som inte tidigare fått visa eller vågat visa vad den kan kom plötsligt i fokus.

Kommentarer som;

Oj, så där hade jag inte kunnat skriva eller Wow, verkligen smart forulmerat. Bra exempel!

Att därefter även få, via omvägar, höra hur oerhört stolt eleverna vars texter blivit upplästa känt sig. Vidare höra, från annat håll, hur mycket det bidragit till att behålla studieglöden och viljan att ta sig an nya uppgifter och utmaningar. Det här ger mig verkligen en tankeställare hur mycket det, för mig egentligen lilla ansträngning, bidrar till det stora och skapar en studiekultur där kunskaperna direkt blir användbara och något att vara stolt över.

När momentet började närma sig slutet och det avslutande provet tog jag mig en stund att se över hur kunskaperna landat hittills hos gruppen. Även då fick jag mig en ingivelse. Att som en del i allt det nya vi håller på att bygga upp ta mig en liten stund med alla elever enskilt. Både ett tillfälle att samla på mig frågor om oklarheter men även att känna alla lite på pulsen hur lektionerna hittills landat och se personen bakom gruppen en stund.  Under en liten stund på tu man hand berätta vad jag hittills sett av deras kunskaper i förhållande till kunskapskraven.

Sagt och gjort. Rustad med 30 papper innehållandes både kunskapskrav och de frågebatteri alla förväntades, efter egen förmåga, bemästra för att visa vad de lärt sig samt en överstrykningspenna i gult inledde jag lektionen.

Idag ska ni som är i klassrummet göra det här samtidigt kommer jag sitta utanför för att ta en stund med alla för att prata om vad ni lärt er hittills och vad ni behöver tänka på när momentet nu snart är slut.

Både nyfiket och lite högtidligt körde samtalen igång. Elev efter elev kom ut. Alla gick åter in i klassrummet med en liten lapp med gula markeringar.

Det här har du hittills visat mig att du kan. Det här behöver du, om du nu satsar mot det eller det betyget, ännu visa mig.

Så oerhört enkelt, så helt utan extra arbete för min del, så klart förtydligande för eleverna. En tydlig feedback och en extra puff och klapp på axeln till det avslutande momentet. För många blev det att axlarna åkte ner ordentligt.

Va menar du att jag redan nu visat alla dessa kunskaper?

Oj, behöver jag inte skriva allt igen på provet?

Är det inte något mer jag ska kunna?

För några blev det ett extra samvete. Nu är det dags att ta tag i de kunskaper du inte ännu visat så du är förberedd inför det avslutande momentet nästa vecka.

Ett kort samtal med en enkel papperslapp och en liten stund av högläsning. Minimal insats från mitt håll. Maximal utdelning för min och elevernas del.

Vinst i kunskap, vinst i relation, vinst i förtroende och vinst i en känsla av att lyckas.

Att gå över ån efter… känns plötsligt som ett väldigt träffsäkert talesätt. I min iver att få överblick i allt det nya med fokus långt fram så hjälpte mig två enkla handlingar att få riktning i vardagen. Med fokus på kunskapen här och nu i klassrummet. Inte helt oväntat hjälpte det lilla mig även att få överblick i det långsiktiga.