
Ett boktips om drömmar, normer och att våga.
”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” Lgr 11 kap 1
Genom Sun-Mi Hwangs Hönan som drömde om att flygafår jag som lärare ett utmärkt underlag att angripa läroplanens första del tillsammans med mina elever i klassrummet. En berättelse om en höna som ville flyga och bli mor men även en angeläget arbetsmaterial om normer, familjerelationer, adoption, grupptryck, att våga vara annorlunda, drömmar, mål och moralpanik. Bara orden i sig ger underlag till många diskussioner i klassrummet. En saga om en hönas liv med många förvecklingar och möjligheter till igenkänning i skolvardagen.
Det var längesedan en bok som tillsynes verkar så enkel i sin form öppnar en värld till så många diskussioner och lektions upplägg som denna. Att jobba på högstadiet och att jobbamed tonåringar är att jobba med personer som precis som hönan är sökande efter vilka de är och hur de ska vara i förhållande till vad som förväntas.
Knopp är en höna. Men hon är inte vilken höna som helst hon är en höna med en dröm.
Hon vill ruva ett ägg som kläcks till en kyckling. Ingen ovanlig och inte heller omöjlig dröm kan jag tycka för en höna. Men det som verkar vara en högts möjlig ambition och dröm för mig är en omöjlighet för andra pågrund av de omständigheter vi föds in i.
”Visst, ni är hönor båda två, men du är annorlunda. Det måste du förstå. Precis som jag är grindvakt och tuppen hälsar morgonen, är det meningen att du ska lägga ägg i en bur. Inte på gården! Sådana är reglerna.Men om inte jag gillar reglerna då? Vad händer då?”
Det är inte svårt att relatera till samhället av idag där krav och normer sätter upp oskrivna regler för vad som förväntas och inte oavsett vem du är och var du bor. Om inte jag gillar reglerna, vad händer då? Får jag ändå vara en del av gemenskapen även fast jag bryter mot den rådande normen?
Törs jag berätta om mina drömmar när de kan verka så främmande i det sammanhanget som jag befinner mig?

Hönan som ville flyga är både en saga att avnjuta och ett nytänkande undervisningsinstrument att använda. Det är en berättelse om en stark kvinna som trotsar samhällets normer och gör vad hon kan för att fullfölja sina drömmar. Hon är en självständig kvinna som till högt pris gör vad hon kan för att uppnå sina drömmar mot alla odds. Utstött från sin familj, bortjagad från det sammanhang hon känner igen efter hot mot sitt liv lämnar hon det samhälle hon känner och flyr till det okända. Rubriker i massmedia berättar varje dag historier om dessa öden, vissa historier blir allas historier och personen någon som ges en möjlighet att lyssnas på och förutsättningarna ändras. Andra historier skapar moralpanik och nya regleringar i lag diskuteras.
En del av dem kanske till och med kommer att försöka kvacka. Jag kan inte uppfostra mina kycklingar i en sådan kaotisk miljö. Vi måste köra ut den dåraktiga hönan och ankungen. ’Just det, inflikade hunden, Först och främst ska ordningen upprätthållas.”
Trots att Knopp ständigt får leva under hot och med glåpord från andra så uppfylls hennes dröm. Inte som normen gett ramarna utan som möjligheten skapade.
”Visst, han är en and, ingen kyckling. Vem bryr sig? Han vet ändå att jag är hans mamma!”

Vem kan egentligen säga hur en familj ska se ut och vem som har rätt att sätta ramarna. Att som lärare förutsätta att jag förstår och vet något om mina elevers familjeband och relation är att sätta ordentliga krokben på sig själv. Jag bör istället som boken berättar se på familjen och höra Knopps berättelse för vad den är. Det blir grunden till samtalet och ytterligare en övning med eleverna. Vad är en familj?
Det är lätt att döma när det inte finns en historia bakom. Svart och vitt kan verka självklart men öppnas en diskussion upp och individen bakom kommer fram raseras ramarna och möjligheten att vara annorlunda bör verklighet.
”Hon menar att det är värdigare att bli en maträtt på en resturang. Skäms du inte? Du, en ledamot av kammen, har kläckt en unge av en annan sort!”
”Det är en skam för kammen.”
”Det här kan icke tolereras!”
Att i ett klassrum prata om normer, familjerelationer, adoption, grupptryck, att våga vara annorlunda, drömmar, mål och moralpanik är en fantastisk möjlighet att dels arbeta över ämnesområdena men även ett utmärkt tillfälle att låta alla synas och bli sedda för just vilka de är och var de kommer ifrån.
En saga om en höna skapar fantastiska möjligheter till samtal om drömmar och att våga. Precis där ligger ju uppdraget jag som lärare har, att låta alla bli seddaoch ge dem möjlighet att våga gå dit deras drömmar bär.
Tack för ordet och det här läsåret. Vi ses i augusti!
/Karin
Hej!
Verkligen ett bra sett att synliggöra de gömda reglerna och fördömanden i samhället, på arbetet och i skolan. Men vi måste börja med oss själva som lärare. Om vi ska förvänta oss av eleverna att acceptera varandra med olikheter så bör vi själva vara förebilder. Att inte se på varandra med misstänksamhet eller ”kom inte här och”.. Att vi själva ser varandras bästa sidor och acceptera varandras förmågor och personligheter och vågar bryta de normer som finns sedan gammalt inom skolans värld. Hierakitänk och konkurrenstänk. Att inte baktala varandra och bli bättre i på andras bekostnad. Utan att se konkurrens som en utmaning att utveckla varandra. Våga prova och misslyckas för att lyckas.
Om vi ska jobba mer ämnesöverskridande i skolan (vilket jag vill) så måste vi öppna upp klassrummet för varandra. Mera kollegialt lärande. Detta kan göras på t ex studiedagar, där en lärare öppnar upp sitt klassrum och har workshop med sina kollegor. Det behöver inte betyda att det hen gör är det bästa, utan grunden till en diskussion (det är i diskussionen vi lär oss). Kanske två till av skolans lärare där det diskuteras ngt annat.. etc.
Jag har jobbat ett antal år i skolan som lärare, både på mellanstadiet och på högstadiet. Jag ser bättre samarbete, respekt, ödmjukhet och mer kärlek mellan lärare på mellanstadiet På högstadiet är det svårare för där är det mer ”sköt du ditt så sköter jag mitt”, tyvärr..
Oavsett vad vi förväntar oss av våra elever måste vi själva visa samma mod, respekt och våga visa att vi ibland misslyckas men ger inte upp utan jobbar vidare (GRIT).
Tack för ordet!
Anneli ström, Härryda Kommun
GillaGilla