Resten av samhället stänger ner. Vi får bara vistas åtta personer på en och samma plats, social distansering, noggrann handtvätt och råd att undvika nya kontakter är rutinen.
I min verklighet är allt precis som vanligt. Vi ses 30 personer i ett och samma rum. Vi äter tillsammans ett par hundra personer i samma matsal. Vi är nära, vi är många och vi förväntas träffa nya personer hela tiden.
I det här står jag och tusentals andra lärare och skolmedarbetare runt om i landet.
Vi sköter våra lektioner, hanterar vår egen oro, håller social distans efter jobbet. Läser tidningar och följer nyhetsrapporteringen om vår vardag.
Här står vi – vi som arbetar i skolan.
Vi förväntas hoppa in i nya sociala sammanhang när kollegorna är sjuka – utan möjlighet till social distansering eller minimering av antalet personer i vår närhet.
Vi förväntas vara mitt bland 100-tals andra för att kunna utföra våra arbetsuppgifter, utan att för den delen få någon hjälp att minimera risken för smitta.
Vi är oroliga för utvecklingen i landet men även för oss själva. En oro som finns i klassrummet, mellan lektionerna och hemma.
Skolbarn driver inte epidemin står det i media. Nej, kanske de gör det kanske inte – men oron hos oss finns ändå där. Vi får inte jobba på distans, vi får inte hålla social distansering, vi får inte undvika nya kontakter – vi förväntas gör vårt jobb på exakt samma sätt som för ett år sedan.
Nu ska vi gå på helg med socialdistansering och restriktioner som finns i övriga samhället och på måndag så ska vi åter ut i den gamla vardagen som fanns innan corona gjorde entré på världsscenen.
Så är läget i många klassrum runt om i vårt land idag, november 2020. Så är läget för oss som arbetar inom skolan.
Karin bygger undervisning 