Varje vecka så skriver jag veckobrev. Jag sammanställer information. Finslipar på språket- dubbel och ja ibland trippelkollar så att allt stämmer.
Fredagen kan det ibland gå löjligt mycket tid till att hitta den rätta färgen på bakgrunden och sen som pricken över i:et den perfekta bilden som ramar in hela innehållet.
Det är ju så viktigt med information- att ha framförhållning i det vi gör. Visa på vart vi är på väg och hjälpa till i vad det nu må vara ska hända.
Men sen kommer jag hem och ja då händer det något. Jag är kass på att läsa veckobrev. Jag transformeras utan tvekan till den där föräldern som helt enkelt inte läser veckobrevet. Jo visst skummar jag igen då och då- men jag är den som faktiskt glömt skicka med matsäck. Senast igår så visade sig till mitt barn har studiedag i övermorgon. Jag var helt ovetande.
Jag är utan tvekan den delen av vårt skrå som kan muttra över de där föräldrarna som inte verkar läsa informationen vi skickar ut. Hur svårt kan det vara egentligen att följa informationen som står i veckobrevet?
Men så fort jag lämnat skola så transformeras jag till just dem.
De där raderna som jag kämpar så med för att få just rätt. De där bilderna som tar sin stund att hitta för att ge den just rätta känslan. Blir det läst? Lägger jag min arbetstid på rätt saker- tänk om alla är som jag- helt kassa på att läsa veckobrev.
Karin bygger undervisning 