Jag måste säga nej!

Årets stora lärdom blev ett enkelt litet ord- Nej! Inte det att jag inte kunde ordet förut och inte heller så att jag inte tidigare sagt nej till arbetsuppgifter. Utan helt enkelt nej till det som faktiskt inte fungerar.

Terminsstarten vid läsårets start blev inte som jag tänkt. Jag fick mer och mer en roll som kändes främmande och långt ifrån undervisning och kärnuppdraget.

Blev tillslut tvungen att ta mig en ordentlig funderare kring vad jag ville och vart jag egentligen stod.

Är det rimligt vad som förvänts? Eller har mitt uppdrag helt plötsligt blivit för stort och odefinierbart?

Vad gör jag i min vardag? Vad ska jag göra i min vardag? Vad ingår i min tjänstebeskrivking? Vilka är mina förväntning? Vilka är samhällets förväntningar?Vilken är min chefs förväntningar? Vem ber mig egentligen göra det jag gör just nu?

Fortsatte dock att springa på fler bollar än vad som egentligen var rimligt.

Jag körde på. Tänkte jag kan det här. Jag har gjort det förut i en annan typ av roll dock men arbetsuppgifterna kunde jag. Ganska snabbt blev det dock ohållbart. All min tid gick till att göra andra saker än att förbereda för lektionerna och hålla mig till min uttänkta planering.

Vid två tillfällen har jag mitt barn i bilen och glömmer helt enkelt att lämna denne vid sin skola. En liten röst i baksätet påminner mig; Mamma var ska vi?

Jag var tvungen att dra i bromsen. Min chef hjälpte mig till företagshälsan och där fick jag tid för samtal. Vad är det som händer?

Fick snabbt tid dit för konsultation.

En ram ritades upp för mig. Det här är ditt uppdrag och ditt ansvarsområde. Just nu är du i gränszonen och gör någon annans jobb? Vem gör ditt jobb om du täcker upp för någon annan?

Det vart så tydligt, det blev så klart. Jag måste helt enkelt börja säga nej.

Var tydlig med vilka din åtaganden är och markera när det går för mycket tid att rådda i saker som är utanför kärnuppdraget. Det blev det tydliga rådet jag fick med mig efter samtalet.

Jag gör ingen gott genom att springa runt och täcka upp där ingen plan finns. Signalerar jag inte till min närmaste chef och påtalar bristen så antar denne att allt är väl. Trots att jag själv tycker att det är uppenbart att det inte fungerar.

Gör det som faller inom ramen för ditt uppdrag och gör det bra. Men låt de saker falla som ligger utanför ditt uppdrag och egentliga ansvarsområde.

Nu skämtar sonen och jag om de gångerna som jag glömde lämna honom till hans skola. Men den späda rösten i baksätet glömmer jag inte- mamma var ska vi?

Publicerad av fruboberg

Legitimerad grundskolelärare i de samhällsorienterande ämnena, förstelärare, Skolambassadör för EU, bloggare för Skolvärlden, bloggare för PedagogHuddinge samt bloggar på KarinByggerUndervisning.