Nu var vi igång igen. Vi lärare i grundskolan samlades i stora grupper á 60–70 personer för att förbereda oss för att möta de 900 elever som började sitt nya läsår.
Här finns ingen coronadistansering, ingen distansundervisning – det är en parallell värld till övriga världen. Den värld som hanterar coronapandemin med distansarbete, avståndstagande och ett stopp för möten med fler deltagare än 50.
Det kändes pirrigt – vi skulle köra enligt samma rutin och modell som vid skolstarten 2019. Det var en tid då ingen visste att corona fanns, eller att en pandemi kunde förändra världsordningen på mindre än en månad. Ordet socialdistansering var inget ord som användes till vardags.
Det var en tid när vi hade föräldramöten i skolan, utflykter med kollektivtrafik var möjligt och riksdagen mottog besökare för undervisning. Med modellen precis som tiden före corona och de förutsättningarna började vi även det här året, i skolan var allt sig precis likt.
Det kändes spännande, som alltid, med en ny termin men också väldigt osäkert. Nu vet vi hur det känns att under lång tid jobba med 40 procent närvaro i personalstyrkan. Nu vet vi hur det känns att ständigt förhålla oss till nya direktiv. Nu vet vi hur det är att jobba under en pandemi. En pandemi som pågår runt om i resten av världen men som för oss i skolan finns, men egentligen inte alls.
Vi blir sjuka som alla andra, vi vabbar som alla andra, vi anpassar våra liv utanför jobbet som alla andra.
Men på jobbet är vi 900 personer under samma tak, simhallar ska besökas med upp till 75 barn åt gången. 150 personer äter lunch samtidigt, tre handfat ska tvätta alla händer i matsalen och ingen handsprit finns någonstans i lokalerna att tillgå. Väldiga kontraster är det i våra båda världar.
Allt eftersom den första tiden på terminen rullar vidare så börjar jag fundera – har vi inte lärt oss något från våren? Kan vår verklighet verkligen fortgå med en pandemi runt knuten men innanför dörrarna, där ska allt vara precis som vanligt?
Karin bygger undervisning 