Jag kan inte påstå att jag ser fram emot skolstarten.
Jo visst, absolut att träffa eleverna. Det ska bli kul. Jag jobbar just nu i årskurs nio och deras energi och lust att göra uppgifter och samla in slutbetyg nu när mållinjen är nära är fantastisk. Härliga tider att se hur deras tioåriga skolkarriär skördar frukt i kunskapsmängd och ansvarskultur.
Jag ska även starta ett helt nytt ämnesområde i religion. Det ska bli kul och jättespännande att se elevernas reaktioner, höra deras diskussioner när vi djupdyker i etikens värld. Många frågor att fundera över, spännande filmer att se och roliga projekt att göra. Helt enkelt en massa härlig undervisning.
Ja, det som är jobbet ser jag fram emot – utan tvekan.
Men det är inte det som är att jobba i skolan med en pandemi som pågår. Att jobba i skolan när pandemin pågår gör att jag inte helt enkelt ser fram emot skolstart. November och december var jättetuffa i coronalogistikens följder. Jag kan inte påstå något annat. Många kollegor sjuka, många elever sjuka, vikarien är sjuk samtidigt som vikariens vikarie också är hemma i vab.
Då är det inte med så lätta steg man går till jobbet.
Jag vet att skolledning och skoladministration gör sitt yttersta för att alla ska ha en så bra skoldag som det bara går. Men det är inte lätt att få ihop en så komplex värld som en helt vanlig dag i skolans värld är. Oerhört många positioner som ska fyllas i sjukfrånvarons tecken. Och vissa poster, även om vikarier finns att tillgå, kan inte fyllas av vem som helst.
Så det är svårt. Det är jobbigt. Det tar på krafterna. När många är sjuka eller inte kan eller får komma till jobbet. Det är de som är på plats, de som är där, som måste få verksamheten att rulla.
Det är inte optimalt. Ingen vill inte ha det så här. Det ska inte vara så här. Men just så är det just nu. Kan bara innerligt hoppas att det här verkligen är början på slutet på pandemin.
Och då när pandemin är över så kommer jag verkligen se fram emot att gå till jobbet igen. Det kan jag utan tvekan påstå.
Karin bygger undervisning 