Just nu är vi mitt i ett bokprojekt. Vi läser Den utvalde. Referat, läsförståelse och samtal avlöser varandra men för att kunna göra något av det så måste vi läsa.
En ny bok. Sidor att läsa och ett innehåll att förstå.
Rutinerna i gruppen sitter. Alla har sin plats, alla har sin bok, alla har sin plan och alla har fått höra vart vi är på väg med projektet. Varje pass inleds med 15-20 helt tysta minuters läsning. Inga konstigheter med det. För att kunna läsa så måste man kunna fokusera och för att kunna fokusera så behöver man lugn och då kommer tystnaden.
Men det riktigt häftiga med det här är att när de 15 minutrarna är klara så stannar tystnaden kvar. Några fortsätter läsa medans andra börjar med sina läsförståelse uppgifter. Tystnade stannar kvar.
Endast små viskningar hörs.
Majoriteten med mig inräknat njuter verkligen av vår tysta oas och pysslar på med vad som nu ska göras.
Men för några få märks det tydligt att tystnaden nästa är besvärande.
De sitter på sin plats med rastlösa kroppar och händer.
-Hur går det? kan inte låta blir att gå fram och fråga.
– Bra, blir svaret.
-Får du något gjort?
-Ja, blir svaret.
-Nästan FÖR tyst, blir svaret.
– Visst är det bra arbetsro?
-Vill du ha en annan uppgift?
-Nej, svarar eleven och blir åter försjunken i läsningen.
Själv så oerhört stolt över den arbetsro och respekt som gruppen hyster till varandras rätt att komma in i boken och arbeta med dess innehåll.
Karin bygger undervisning 