
Sa en nyanställd kollega efter att ha fått en genomgång av vårt arbetsrums egensinniga skrivare. Skrivaren har flera smått frustrerande ovanor och behöver mycket kärlek för att göra den mest grundläggande av sysslor, exempelvis att skriva ut. Den vill att vi använder en kabel in i datorn, den vill att vi klappar om den extra inför varje manöver och den vill utan diskussion att vi lyfter på utmatarfunktionen innan papperet kommer ut- varje gång.
Frasen har hängt med mig sedan dess. För så har jag nog inte hört någon formulerat min arbetsvardag förut.
Lärarutbildningen gav många metoder och knep att hantera yrkesvardagen. Erfarenheten har gett mig ändå mer. Men inget kan förbereda dig för alla de där små egenheter som alla arbetsplatser har.
I vår värld så kan de där små grejorna som var och en för sig är helt hanterbara ändå ge ordentliga konsekvenser på yrkesvardagen. För är det så att skrivaren behöver 40 minuter att starta upp på morgonen, nej tyvärr är det här ingen överdrift eller hörsägen från långt ifrån utan en realitet, så får det direkta konsekvenser in i första lektionen den dagen. Kanske just den utskriften innehöll upptakten för förmiddagens uppdrag till eleverna. Istället blir det nu att kompromissa fram en ny övning eller att med andan i halsen komma in på lektionen aningen sent och aningen för mycket uppe i varv. Då kan du inte vara den där lågaffektiva lejonhonan som vakar över sin kull. Det blir då svårt att ge den optimala starten på dagen eller arbetspasset.
Följderna på eleverna och lektionsinnehållet blir säkert fortfarande bra men kunde blivit säkerligen minst tio gånger bättre om jag haft möjlighet att komma dit lugn i god tid innan eleverna. De gånger som skrivaren eller någon annat gupp i vägen gör att lektionen helt enkelt blir kass och elever som behöver förutsägbarhet och struktur inte får det. Då behöver du inte tillbringat många dagar i skolans värld för att förstå vilka konsekvenser det kan ge. Konflikter, tårar, extra arbete för de vuxna på skolan och känslan av ännu ett misslyckande hos eleven med oroliga föräldrar som hör av sig. Något som kan ta veckor att återhämta.
En annan liten hake i vardagen kan vara att ljudkabeln till smartboarden har varit med aningen för länge och behagar glappa när den helst inte ska glappa. Och när hjälpen kommer då fungerar den alltid perfekt. Den lugnande musiken, som jag vet är perfekt för att få den ultimata starten på lektionen när det är tystläsning, blir till ett hackande skränljud. Trots att jag kontrollerat att alla kablar sitter som de ska och varit på plats i god tid innan för att jag vet att det kan behövas för att nyttja de metoder som jag vet lyfter undervisningen och får mina elever att lyckas.
Vi får det att fungera!
Istället för att låta musiken göra jobbet när klassen väller in efter lunchrast och fotbollsmatch så får jag med ledarskap i både röst och kropp ordna lugnet. Jag fixar det också, inga problem, men det andra sättet hade varit både effektivare och mer energisparande. Det vet jag.
Varför får vi det att fungera? Jo för att belöningen och effekten av god undervisning där jag får använda de metoder jag vet behövs ger enormt utslag tillbaka i kunskap, energi och god nytta för framtiden. Sedan skulle var och en av dessa små egenheter i vardagen inte göra något men när du radar upp dem och ser dem sida vid sida då är formuleringen ”Ni får det att fungera” både en klapp på axeln men även en mening som stannar kvar och ger eftertanke. Hur mycket mer skulle jag kunna göra och utveckla om dessa gupp i vardagen inte fanns?
För mycket kompromisser och improviserade lösningar leder utan tvekan till dålig energi och stress hos både mig och mina elever. Finns inte förutsättningarna för att göra ett gott jobb så måste jag säga ifrån för att inte i det långa loppet förstöra för mig själv och då indirekt för eleverna. Några få kompromisser och improviserade lösningar leder troligen till nytänkande och kreativitet. Säkerligen har många av de bästa idéerna uppkommit just där. Balansen blir som alltid nyckeln till det hållbara.
Vi får det att fungera!